– Jag har slutat. Kroppen säger ifrån, säger Urban Strand när SN söker honom för en kommentar om hans beslut om att lägga ner.
Ena knät har börjat krångla. Det blir besök hos sjukgymnasten tre gånger i veckan. Planerna på att spela golf på fritiden får vänta tills det blivit ordning på torpet igen.
– Det började göra ont kort efter att jag hade slutat. Sedan skadade jag mig när jag spelade fotboll som ung också. Jag spelade i Bissarna fram tills jag var 25 år. Det var då jag skadade mig, säger han.
Företaget grundades av hans pappa 1986, Urban började ett år efter det. Pappan höll igång till 2011 och sedan dess har Urban Strand jobbat mer eller mindre ensam.
– Jag har haft hjälp av en pensionär en gång i veckan men utöver det har jag arbetat själv. Det har varit ganska ensamt, säger han.
På Nya kyrkogården arbetar Eva Hjelm och Eva Haag Jarlö. De har bara goda saker att säga om Urban Strand. Hans arbete var pålitligt och han tog det på stort allvar, berättar de.
– Han var så bra. Det kändes tryggt att ha någon lokal som jobbade med gravstenar. Nu får vi säga till personer som ska begrava anhöriga att de själva behöver forska runt efter alternativa lösningar. Det finns ingen annan som jobbar med gravering i Nyköping. Vi hade ett bra samarbete, vi hjälpte varandra, säger Eva Hjelm.
Urban Strand graverade löst räknat 250 stenar per år. Det blev alltså några stycken efter 1987. Flera stenar pryder kyrkogårdarna i Nyköping, men även på andra orter.
– När man tänker så känns det speciellt. Att det har blivit ganska många, säger han.
Finns det något arbete du gjort som sticker ut?
– Jag graverade stenen som står vid Strängnäsbron där det står skrivet när den byggdes. Det arbetet gjordes i Nyköping, det känns lite speciellt. Sedan kommer jag att minnas de fina människor som jag haft att göra med genom åren, men just nu känns det faktiskt rätt skönt. Det har varit ett slitsamt jobb, säger han.
Just nu finns det ingen som plockat upp hammaren och stämjärnet efter Urban Strand. Nyköping står alltså utan en stenhuggare fram till dess att nästa person känner stenen kalla.