Stavhopp är svårt. Det kan alla som någon gång sett sporten på tv intyga. Men det skrämmer inte barnen på Rosvalla i Nyköping. De hänger sig på staven och svingar över mattan. En tjej utbrister triumferande:
– Jag kom längre än Leon!
En vuxen röst svarar:
– Fast det är ju ingen tävling...
Barnen springer runt i hela hallen. I ett organiserat oorganiserat gytter hoppar de längdhopp, springer, hjular och lyckas balansera en ärtpåse på huvudet över en trixig balansbana.
– Wooohoo, ropar någon vid längdhoppets sandiga grop.
– Två meter, det är längst hittills, hojtar Gustav Magnusson, 13, och krattar frenetiskt fram en fin landningsbädd.
Han är proffs i sammanhanget. En dag kan han hoppa sig upp till stjärnstatus i längdhopps- och trestegssammanhang. I dag peppar han barnen i stället för att hoppa själv.
En anlöpsbana bort står Thea, 5, med uppspärrade ögon. Hon tittar på när jämnåriga kompisen Sally, som faktiskt precis fyllt år, springer mot gropen.
– Kom igen, kom igen, kom igen, ropar Thea och viftar med armarna.
När Sally tar sats och hoppar upp i luften slår Thea händerna för munnen. Inlevelsen går att jämföra med OS-tittning i bästa klass.
Hur gör man för att hoppa bra?
– Man stampar, konstaterar Thea.
Sally, som precis kommit tillbaka, med sand i strumpbyxorna, fyller i.
– Och hoppar högt!