Sofia Capelle letar inte efter trender utan går på färger och former som hon själv tycker om och alla har en genomtänkt historia. Hon tror att det är hemligheten till att hon lyckas sälja sina mönster.
– Både mamma och mormor stickade och det såg mysigt ut. Jag har alltid gillat form och färg och som barn kastar man sig ut i saker och tänker att det inte kan vara så svårt, säger Sofia Capelle.
Det är hemstickat, levande ljus, blommor och böcker i vardagsrummet där Sofia Capelle sitter med en röd kanna kaffe framför sig. En ombonad torparkänsla - mysigt skulle nog många säga.
Hon började virka och sticka i sexårsåldern. Nu har hon stickat i 46 år och kan göra mönster genom att testa sig fram med garnen. Det är antalet färger som sätter gränsen - eftersom det lätt blir trassligt om hon använder fler än två.
Genom att sälja sina mönster på en internationell sajt kan Sofia Capelle leva på sitt skapande. Personer runt om i världen köper hennes formgivning och över 64 000 följer henne på Instagram. Hennes flöde har en liknande känsla som vardagsrummet, även om de flesta bilder är tagna utomhus i skogen och vid havet.
Det känns rimligt att anta att det är det mysiga som lockar andra i att köpa Sofia Capelles formgivning - alltså att hon lyckas förmedla den känsla hon själv upplevde som barn när hon såg sin mamma och mormor sticka.
Hon försöker att ställa sig över trender och gå på det som känns rätt för henne.
– För att kunna leva på det måste jag sälja men jag försöker följa mitt hjärta. Det måste vara genuint. "Take it or leave it", säger hon.
Att sälja färdiga vantar och mössor ser hon i princip som omöjligt att leva på. Det är för tidskrävande och ska hon då ta ut en rimlig lön för sitt hantverk kommer vantarna behöva kosta uppemot 15 000 kronor - eftersom det tar henne ungefär två-tre dagar att sticka dem.
Sofia Capelle kan sticka med många färger samtidigt men när det blir fler än två samtidigt blir det lätt trassligt, förklarar hon.
Därför behåller hon sina verk själv eller stickar till någon hon tycker om.
– Det är roligt att ge bort hemstickat. Dels värmer ullen men det är också min kärlek som manifesteras i maskorna, säger hon.
Fast stickande är hennes livslånga intresse, så finns det givetvis stunder då hon känner att det är ett jobb som måste utföras. Mönstren överför sig inte av sig själv till sajten.
– Ibland måste jag harva på.
Fast kicken hon får när hon stickat klart något är fortfarande intakt.
– Det är som en kraft som kanaliseras igenom mig. Jag kan bli som ett barn och ropa efter familjen för att jag vill att de ska komma och kolla.