"Min brorson har fått ett nytt liv", säger Stefan Nilsson som för tre år sedan donerade en njure till familjemedlemmen.
– Först kom frågan till flera i släkten om vi skulle kunna tänka oss att genomgå en utredning för att se om man var lämplig som donator. Jag svarade ja då utan att tänka igenom det, säger Stefan Nilsson.
Sommaren 2017 fick han veta att brorsonen, som då var 27 år, drabbats av akut njursvikt. Det skulle sedan visa sig att de närmsta familjemedlemmarna av hälsoskäl inte kunde genomföra donationen. Då kom frågan till Stefan Nilsson igen.
– Då blev det plötsligt verkligt. Efter lite grubbleri kände jag att jag ville göra utredningen, men jag hade inte bestämt mig kring donationen än. Jag är ju förälder själv. Jag funderade över vad som skulle hända om mina barn eller min fru hamnade i samma sits och att jag då inte skulle ha någon mer njure att ge.
Stefan Nilsson berättar att desto närmre operationen kom, desto mer påfrestande blev beslutet.
– Det är ju svårt att säga nej. Man ska vara noga med att man känner att det är ett beslut som kommer från en själv och inte från omgivningen. Jag kände press, men jag kände också att jag själv ville göra det. Jag visste att min brorson led något fruktansvärt och fick dialysbehandling fyra gånger i veckan. Han hade nog fått vänta längre på en njure om inte jag hade donerat min.
Våren 2018 blev det dags för operation.
–Jag är gammal idrottare och har åkt en del vasalopp, så jag tänkte att jag skulle vara så bra förberedd som det bara går inför operationen. Det blev lite som ett mål inför en tävling. Dagen innan kändes det som att jag skulle springa ett lopp dagen därpå. Ett maraton, säger Stefan Nilsson.
Brorsonen och Stefan Nilsson fick dela sjukhussal före och efter operationen.
– Det kändes som att vår relation blev starkare av det. Det kände man efteråt. Vi har något bara vi två.
"Dagen innan kändes det som att jag skulle springa ett lopp dagen därpå. Ett maraton", säger Stefan Nilsson om dagen före operationen.
Efter operationen väntade en lång process av psykisk återhämtning, berättar Stefan Nilsson.
– Jag kände mig alldeles tom ett tag, jag vet inte vad det var. Sjukskrivningen blev förlängd på grund av det. Kroppsligt var det inga problem, men det tog ungefär ett halvår innan jag var tillbaka psykiskt.
Stefan Nilsson är med i donationsregistret, men att donera organ under livets gång hade nog inte blivit aktuellt om det inte var till någon närstående, berättar han. Idag tänker han inte så mycket på donationen.
– Det var fantastiskt att det gick så bra. Min brorson har fått ett nytt liv och det känns helt underbart.