Jenny Wellander Bergman vill genom teatern hjälpa andra att förstå att de duger som de är.
Inne i teaterlokalen sprakar färgerna från alla olika utstyrslar. Det är klänningar och hattar. När tidningen träffade Jenny Wellander Bergman förra gången var hon en av sina dragking-karaktärer. Den här gången finns inga peruker eller kläder för att vara någon annan.
– Jenny brukar inte få så mycket uppmärksamhet, säger hon och skrattar.
Sedan Jenny Wellander Bergman var sju år har hon spelat teater och intagit olika roller. Det började som en tillflykt från den då nästintill outhärdliga verkligheten.
– Jag ville fly från att inte duga. Jag har alltid varit den udda tjejen i klassen. Det kändes som att det inte fanns någon plats för mig för att jag var för annorlunda. Det var kläder och att jag var den knubbiga tjejen.
Taskiga kommentarer, att alltid väljas sist i sporter på gymnastiken, att bli puttad och få sten kastad på sig var en del av skolan.
– Jag duschade sist av alla till exempel och då kunde det vara så att tjejerna öppnade dörren till omklädningsrummet till killarna så att de kunde springa och titta på mig när jag duschade.
Värst var mobbningen på låg- och mellanstadiet, men den pågick även på högstadiet.
– Jag har också känt mig annorlunda eftersom jag inte känt att jag varit straight. På den tiden kändes det som att varken lärare eller kuratorer förstod att det ens fanns något som heter hbtq. Jag vet inte hur många gånger man har hört "det är en fas".
Inne i teaterlokalen finns det mesta i kläd- och accessoarväg.
Jenny Wellander Bergman kände inte att de vuxna trodde på henne under skoltiden.
– Jag ville söka teater på gymnasiet och min syokonsulent sa att jag inte var bra på det. Nästa gång jag träffade honom hade jag fått jobb på Stockholms stadsteater och uppträdde. Då var jag 16. Det var en jättehäftig känsla.
Teatern har kommit att bli lika viktig i livet som att äta och sova. Bokstavligt talat livsviktig.
– Jag har haft några nära försök till att ta mitt liv och då har det lyckats vända för att jag varit i en miljö där jag känt mig trygg, som teatern.
På gymnasiet började Jenny Wellander Bergman känna sig mindre annorlunda, men mobbningen har satt djupa spår i själen som påverkar henne även idag.
– Jag har fortfarande väldigt mycket att jobba med när det gäller mig själv. Jag har svårt för mig själv i perioder. Jag har svårt att se att jag kan saker eller är bra på något. Att jag duger som jag är.
Pride är en stor del av Jenny Wellander Bergmans liv.
Teater skaka, som Jenny Wellander Bergman var med och grundade 2000, har tidigare satt upp en pjäs som handlade om mobbning.
– Jag spelade den mobbade tjejen i klassen. I vissa scener hade jag repliker från mitt riktiga liv. Det var inga problem för mig att gråta på scenen. Det var otroligt tungt och samtidigt jätteskönt.
Efter en av föreställningarna kom en tonårstjej fram.
– Hon sa "nu vet jag att jag inte är ensam". Jag kommer aldrig glömma det.
Idag arbetar Jenny Wellander Bergman som behandlingspedagog och teaterpedagog. Hon går i samtalsterapi och har börjat bearbeta sådant hon gått igenom när hon var yngre. Det är en styrka att våga be om hjälp, säger hon.
– Jag har förstått hur pass illa vissa situationer var, som jag bara har sopat under mattan för att jag bara försökt överleva. Ibland har jag flytt in i teaterns värld av fel anledningar också, just för att jag inte orkat.
Just nu mår hon ganska svajigt, säger hon. Men det måste få vara okej att säga att man inte mår okej, menar hon:
– Folk fortsätter att säga "jo, det är bra, tack". Jag vill hellre prata öppet om hur jag mår än att jag ska försöka dölja det, för det är inget fel med att ha en dålig period.