– Det som är så oerhört läskigt är att det kan gå så fort, säger Tess Bodin Forsling.
Hon jobbar på avdelningen för akut sjuka covidpatienter på våning sju. När hon gick in på vårdsalen såg hon direkt att något var fel. Patienten andades snabbt och svettades.
– Han var helt förstörd, stackarn. Du och jag tar mellan tolv och arton andetag i minuten, där någonstans, men den här patienten tog 40, och det är väldigt högt, säger Tess.
Hon förstod var det var på väg.
– Jag måste hålla mig lugn även om jag förstår vad som håller på att hända. Han hade 40 graders feber och mådde jättedåligt, så jag larmar efter sjuksyster, och höjer syrgasen, säger Tess.
Att få förstärkning och medicin tar extra lång tid under pandemin. Sjuksköterskan står i rummet bredvid, men ändå går minuterna. Först måste hon ta av sig skyddskläderna som hon har på sig. Sedan sprita och sätta på sig nya skyddskläder för att komma in i rummet där Tess står.
– Det tar verkligen flera minuter, och det är en evighet när det är kritiskt, säger Tess.
Alla har fått ta större ansvar under pandemin. Undersköterskorna har blivit doktorns förlängda arm.
– Våra läkare har verkligen inpräntat det här med andningsfrekvensen och syremättnaden. Alla redskap finns på salarna så att vi kan koppla in mätutrustning för att se hur väl patienter syresätter sig, exempelvis.
Nu är det kritiskt. Det glänser i visiret och det är tungt att andas bakom munskyddet.
– Han låg verkligen och kämpade med andningen och syrgasen, och jag lade kalla handdukar för att få ner febern, säger hon.
Sjuksköterskan står fortfarande utanför salen och får på sig utrustningen.
– När man stått där i visiret och munskyddet efter ett tag så tänker man ju att, det är såhär det känns. För man får ju själv lite andnöd och blir varm. Men har man en patient som håller på att bli instabil, då försvinner det där, då glömmer man att man alls har utrustningen på sig, säger Tess.
Tillsammans lyckades de stabilisera patienten. Sjuksystern sätter in febernedsättande medicin, och de tar ner patienten till intensiven, där han kopplas in i respirator. Riktigt sjuka patienter klarar inte att andas själva.
– Veckan därpå kunde han väckas och åka hem. Det är en svårslagen känsla - jag blir fortfarande helt till mig, vi räddade livet på honom, säger Tess Bodin Forsling.