– Jag vet inte hur länge jag har varit ute på luffen. Det är svårt att komma ihåg när man varit både här och där, svarar Tomas på frågan om hur länge han har varit utan boende. Han sitter i en av fåtöljerna mitt i Stadsmissionens lokaler på Brunnsgatan.
– Duscha gör man på kvällen, och på morgonen tvättar jag mig under armarna och så. Sen gör jag ordning på rummet, så det ser ut som kvällen innan. Man kan sitta och titta på tv här på morgonen, och klockan åtta öppnar de för dem som har problem med alkohol och droger som jag, säger Tomas och fortsätter berätta om Stadsmissionens verksamhet i Nyköping.
– Då sitter man och pratar med varandra och äter gröt och smörgås. Jag kör med lingonsylt, men du kan välja vad du vill i stort sett. Det jag saknar är kokt ägg. Det kanske är för att man inte ska kunna kasta ägg på varandra om det blir bråk. Men på söndagar får man ägg i alla fall. Det som är synd är att det inte finns dagverksamhet på helgerna.
– Jag brukar sitta där borta [pekar mot några fåtöljer], där har man en lampa. Så kan man läsa SN. Jag är också på biblioteket och läser en del.
Tomas vill inte vara med på bild men pratar gärna om sitt liv. Om kvinnan han bodde med ett tag, men som nu bor i Norge. Om pappan som besiktade mjölk på bondgårdar och gick bort för tre år sedan. Mamman som börjar bli till åren, och morfadern som var en slitande bonde. Samt många anekdoter om sina barn.
– Jag brukar vandra mycket, men det har varit skitdåligt väder de senaste dagarna. Den där varma jackan är Stadsmissionens. Den är jag rädd om, säger Tomas och pekar på en svart vinterjacka som hänger intill pingisbordet. Han fortsätter:
– Den kan man ha som underlag på en bänk. Men jag är noga, så jag har ett lock från en kylväska också som jag har på bänkarna. När solen kommer smälter ju isen och då kan även andra sätta sig efter.
När Tomas var yngre spelade han ishockey och fotboll – tills knäna tog stryk. I vänstra knäet har han fått en protes, och det andra väntar på operation. Ändå så smygtränar han på sin cykel. Den finns nu vid Röda villan, akut- och utredningsboendet vid Hemgården för vuxna som har ett missbruksproblem. Dit vill Tomas som nästa steg.
– De kämpar på som fan med oss här. Jag får till och med fortsätta fast det har gått 14 dagar. Jag har en handläggare på socialförvaltningen, vi ska sätta oss ner i lugn och ro och lägga upp en plan. Man måste ha en plan. De är så snälla med mig, de vill ju att jag ska få ett boende. Så jag ska få komma till Röda villan. Där har jag varit några gånger och på övervåningen kan man laga mat själv och så. Jag satsar på det! Det finns egentligen inga andra alternativ, berättar Tomas.
Härbärget beskriver han som vackert och "klockrent".
– Har man tänkt på den där rutan? Att det är vackert. Nej det har man inte gjort. Och sen det här såg jag häromdagen, säger han och pekar mot kontoren som liknar små stugor.
– Nu när man har varit här ett tag så kan man reagera på omgivningen. Då ser man hur vackert det är här.
– Man sover för sig själv och om det är någon som stökar kan man sätta i öronproppar. Men det är inte mycket stök här. Sen har jag träffat de flesta andra som sover här, antingen på sjukhuset eller Röda villan. Så de hälsar med ”Tjena Tompa”. Jag har sagt till killarna som jobbar på kvällen och spelar pingis med oss, att ”skulle jag leva om mitt liv skulle jag jobba med det här”.