– Smärtan sätter sig här, säger Karlheinz Sauer och grimaserar omedvetet lite illa när han pekar mot sin högra axel.
Jobbet som silversmed sliter på kroppen. Att i timme efter timme bearbeta ett silverstycke med en hammare är tungt arbete – och det kräver rejält med tålamod och träffsäkerhet.
– Silversmide ställer stora krav på precisionen. Varje hammarslag måste landa precis bredvid det tidigare. Hamrar man på samma ställe flera gånger kan materialet brista.
Karlheinz Sauer står bland sina kannor, skålar och kandelabrar på Galleri Sjöhästen i Nyköping där smakprov från ett helt livsverk nu visas upp. Karlheinz avlade sitt mästarprov som silversmed 1965, och har varit materialet troget sedan dess.
– Jag har alltid älskat mitt arbete och tycker att smideskonsten är väldigt fascinerande. Det är spännande att ha ett stycke silverplåt, se i huvudet vad jag kan göra av den och sedan förverkliga idén.
Karlheinz växte upp i den tyska staden Pforzheim som var känd för sin starka tradition av just guld- och silversmide. Han utbildade sig först till juvelguldsmed, men upptäckte sedan corpus silver, alltså silversmide av större föremål. Via Konstfack hemma i Tyskland kom han till Sverige – och hamnade i ett land som han tycker varit noga med att bevara sin silvertradition.
– Här i Norden har silver varit ett rikemansmaterial, medan det är guld som gäller på kontinenten. Och det finns fantastiska förebilder att inspireras av, som Georg Jensen och Sigurd Persson. Det moderna tyska silversmidet är fortfarande konservativt, medan man i Norden vågat utveckla formspråket,
Själv har Karlheinz på senare år samarbetat med både glasblåsare och textilkonstnärer för att få in färg och skapa kontrast till silvret. På Sjöhästen ställer han ut tillsammans med glasmästaren Micke Johansson, vars färgglada glas blivit både handtag till Karlheinz såsslevar och fot till hans ljusstakar.
– Micke är Sveriges skickligaste glasmästare. Det är intressant att föra ihop två traditionella hantverk som har så långa traditioner och som verkligen kan berika varandra.
Karlheinz konstaterar att han tillhör en krympande skara av silversmeder som ägnar sig åt just corpus silver. Unga silversmeder jobbar hellre med smycken.
– Det tar minst 20 år att bli en riktigt bra silversmed. Själv vågade jag mig inte på att göra min första kanna förrän jag var 35 år. Och fortfarande känns varje ny kanna jag gör som ett mästarprov.
Karlheinz ser bara en nackdel med silvret – priset.
– Eftersom materialet är så dyrt blir silverföremål väldigt exklusiva. Mina ljusstakar kostar 50 000 kronor och det är inte precis vad en barnfamilj väljer att lägga pengarna på.
Köparna är i stället museer, hovet som flera gånger gett bort silverföremål av Karlheinz som gåvor vid statsbesök – och så privata samlare.
– Jag har ett galleri på södra Öland och dit kommer samlarna och handlar. Du vet, det är tanter med hatt och handväska. Och en del män också.