Fram till 1975 var det tillåtet att deponera kärnavfall i havet i Sverige. Metoden användes framför allt under 60-talet och en del avfall från militär verksamhet deponerades i Östersjön, bland annat i Landsortsdjupet.
För att avfallet skulle sjunka till botten placerades det i tunnor som fylldes med betong. Detta sätt att försluta avfall var typgodkänt och hette S.14. Det märkliga är att typgodkännandet fanns kvar även efter det att havsdumpning förbjöds, berättar Sven Ordéus.
– Eftersom typgodkännande fanns kvar fortsatte det att användas, trots att betongens enda syfte var att fungera som sänke. Det ställer till det nu, säger han.
Samtliga tunnor som ska återtas från slutförvaret för kortlivat radioaktivt avfall i Forsmark och bearbetas av Svafo på Studsviksområdet är förslutna på detta sätt. Det gör bearbetningen komplicerad.
– Det finns till exempel misstankar om att en del tunnor innehåller glasflaskor med vätska. I anläggningen ska vi alltså kunna ta bort betongen runt glasflaskorna. Det ställer stora krav på olika säkerhetsåtgärder.
Även om det kommer att ställas stora krav på säkerhet i anläggningen poängterar Sven Ordéus att hanteringen inte på något sätt kommer att vara farlig för allmänheten.
– Kärnavfall väcker mycket känslor. Det är viktigt att veta att det material som kommer att hanteras i denna anläggning har väldigt låg radioaktivitet, säger han.