Jeremias Varas i knät på sin mamma under ett reportage om familjens utvisningshot, i Södermanlands Nyheter 1987.
– Allt!
Marco Venegas behöver inte tänka efter på frågan. Han var elva år den där dagen, den 11 september 1973, när militärer stormade presidentpalatset i Chile och militärdiktatorn Augusto Pinochet med våld tog makten i landet. Trots att Marco bara var ett barn, är svaret på vad han kommer ihåg: allt.
Han minns hur han som vanligt stod och köade för att köpa bröd när flygplanen började flyga över himlen.
– Vi visste inte vad det var, men min syster hade hört något på radion och sa åt oss att komma hem.
Klockan 15 blev det utegångsförbud och hela familjen stannade hemma. Dagen efter öppnade han dörren för att gå ut, då stod beväpnad militär längs med hela gatan, han stängde snabbt dörren igen.
Åren efter kuppen minns Marco med fasa. När han gick till affären låg döda kroppar på hög en bit bort. De lades ut som ett varnande exempel till befolkningen. I floden genom staden flöt också kropparna, berättar han. Mormor försökte hålla för hans ögon, men med ett barns nyfikenhet närmade han sig dem som stod och tittade. Trots det, bestämde sig Marco några år senare för att engagera sig politiskt.
Hur han vågade vet han inte.
Det är med blandade känslor han minns åren av politiskt engagemang under diktaturen i Chile. Å ena sidan gemenskap och kämpaglöd, å andra sidan ständig skräck. Flera av hans vänner blev mördade.
– Det kändes som att man var på kyrkogården varje vecka.
När han fick veta att polisen hade ögonen på honom, fanns inget annat val än att lämna landet – att polisen var efter en betydde en säker tortyr eller död. 23 år gammal, 1985, kom Marco till Sverige och Nyköping.
Samma år kom Jeremias Varas mamma till Sverige med sina två barn. Också till Nyköping. I magen låg Jeremias, som några månader senare föddes i Nyköping. Han berättar om hur hans föräldrar råkat ut för samma sak – polisen förföljde dem och de kunde inte stanna kvar i landet, trots att de inte var politiskt aktiva.
Nu sitter Jeremias och Marco bredvid varandra i solskenet utanför Träffen i Nyköping. Jeremias plockar fram en bild på mobilen: en tidningsartikel i Södermanlands Nyheter 1987 där hans mamma berättar om hur familjen hotas att utvisas. I knät har hon lilla Jeremias.
Familjen fick till slut stanna och idag är 37-åriga Jeremias ett välkänt ansikte i stan. Under många år var han engagerad i IFK Nyköping och idag jobbar han med integrationsfrågor för kommunen.
Han är född i Sverige, men har alltid känt sig annorlunda.
– Jag har inte alltid blivit rättvist behandlad och jag har inte känt mig helt hemma här. Därför sökte jag mina rötter, min kultur och min familj i Chile, men när jag kommer dit ses jag istället som svensk, berättar han.
Marco Venegas och Jeremias Varas har lärt känna varandra i Nyköping.
En splittring många andra-generationens chilenare bär med sig. Där finns också en känsla av stort medlidande och ansvar gentemot sina föräldrar, säger Jeremias.
– Man vet att ens föräldrar har varit med om något hemskt och känner ett ansvar att vara en god medborgare i det land de kom till för att hitta trygghet.
Sverige är det land i Europa som tog emot flest chilenska flyktingar. Många kom till Oxelösund, där det under 80- och 90-talet fanns en flyktingförläggning och också för att det fanns arbeten och bostäder i staden. Victoria Flores är en av dem som bor kvar än idag.
– Det är lugnet här som gjort att jag stannat, säger hon, som genomled förföljelse och förtryck i Chile.
– Det var en sådan psykologisk press – man visste att närsomhelst kunde man bli tagen och torteras.
Victoria Flores kom till Sverige 1987. Oxelösund blev en plats att landa efter flera års förföljelse i Chile. "Det här lugnet, att jag kunde gå ut utan att känna mig förföljd och känna mig trygg i lägenheten med mitt barn. Det är det som gjort att jag stannat", säger hon.
Både Victoria och Marco är idag politiskt aktiva, Marco i Miljöpartiet i Nyköping och Victoria i Vänsterpartiet i Oxelösund. Många chilenare i Sverige har varit samhälleligt aktiva, dels tvingades många fly för sitt engagemang i hemlandet, dels skapade omständigheterna en medvetenhet, säger Victoria.
– För mig är det viktigt att människor vet hur mycket politiken betyder för deras liv. Och hur viktigt det är att vara informerad och värna om demokratin.
När 50-årsdagen av militärkuppen nu närmar sig är det många tankar och känslor som kommer upp. Den 11 september är en sorgens dag, av flera anledningar. För Marco Venegas väcker det också en stor ilska, över att många av de skyldiga går fria än idag.
– Jag vill att de skyldiga ställs till svars. Inte som en hämnd, utan för att det som hände i Chile aldrig får upprepas.