Anna Lindh på väg till tåget, våren 1999.
Bo Höglander var en av dem som pendlade mellan Nyköping och Stockholm samtidigt som Anna Lindh.
– Vi var ett gäng som satt i sista vagnen som hade årskort, ett trevligt gäng som pratade och skrattade, berättar han.
Det han minns tydligast är Anna Lindhs sprudlande skratt på perrongen. Även en grådaskig dag i november med tågstrul. Han minns också att han tänkte på att hon, som borde varit tröttast av alla med sitt krävande uppdrag, småbarn hemma och dagligt pendlande, alltid var så glad och pigg.
Hon gjorde ett starkt intryck på flera av tågresenärerna, berättar han.
– Hon var en så positiv och glad person som spred en sådan glädje och glatt humör omkring sig. Jag tror till och med att det var några i den där vagnen som inte var socialdemokrater, men som la sin röst på henne ändå för att de var lite förtjusta i henne. Men det där får du ta med en nypa salt, säger han och skrattar.
Trots att pendlargänget sågs nästan varje dag, visste de egentligen inte så mycket om varandras arbeten. En dag bjöd Anna Lindh in den lilla gruppen på "fralla och bubbelvatten" i Arvfurstens palats, där utrikesdepartementet hade sina lokaler, berättar Bo Höglander.
– Det kändes lite exklusivt om man ska vara ärlig. Hon bjöd oss att komma en kväll innan tåget skulle gå, sådär: "Ni kan väl komma på en fralla så kan jag berätta hur jag jobbar."
Ingemar Uppman minns också dagen när pendlargänget blev inbjudna till ministerns arbetsplats:
– Hon hade läst på i guideboken och började guida oss där, då kom en i personalen fram till mig och sa: "Chefen guidar idag!", skrattar han.
Han minns också hur Anna Lindh en dag av misstag hamnade bakom serveringsdisken på tåget då hon skulle fylla på kaffe.
– Då var det flera som trodde att hon jobbade där! Och Anna, hon började servera. Hon hittade någon prislista och ordnade. Man undrar om de visste vem det var som serverade dem?
Anna Lindh gjorde ett starkt intryck på medresenärarna, berättar Bo Höglander som var en av dem som pendlade tillsammans med ministern till Stockholm.
Bo Höglander tror att pendlargänget blev viktiga vänner i vardagen för Anna Lindh, precis som hon blev för dem.
– Vi var som en liten grupp som lärt känna varandra i bara den kontexten. Det blev som ett andningshål, man brydde sig inte om varandras status, utan vi såg henne som människa, och hon oss.
När Anna Lindh gick bort blev det väldigt tomt bland pendlargänget i sista vagnen. Ändå är det framförallt de glada stunderna tillsammans de minns idag, säger han:
– Det är väldigt ljusa minnen från den tiden.