Vi möts hemma hos Anna, Sofies mamma, i ett vardagsrum där klädkassarna trängs. På Sofies vind finns lika mycket till. 20 personer står på kö för att lämna ytterligare 15-20 kubikmeter kläder och skor.
– Vi såg på nyheterna hur de som flyr har det. Man tänker, vilken jäkla tur vi har att födas här i Sverige! Så vi tänkte, att kan vi hjälpa någon ska vi göra det, berättar Sofie.
De hade sett budskapet från organisationen "Vi gör vad vi kan", som uppmanade folk till insamlingar för vidare transport till den grekiska ön Lesbos dit tusentals flyktingar anlänt.
– Det kändes som ett seriöst och bra alternativ, bland annat eftersom man vet var sakerna hamnar, säger Anna.
Sagt och gjort. Mor och dotter började samla in kläder, skor och filtar, och via Sofies facebooksida nådde initiativet ut till många. Säckvis med kläder och skor kom in.
Men så kom helgen. Och det visade sig att "Vi gör vad vi kan" har sköljts över med en så fantastisk givmildhet, att man tvingats stänga flera inlämningsställen för att hinna ta hand om allt.
– Så nu står vi där, och vet inte riktigt hur vi göra för att få sakerna att nå fram. Vi har tagit en del kontakter själva, där vi väntar på svar. För vår insamling ska slutföras, absolut. Och vi vill gärna få tips om bästa sätt att göra det på, säger Anna och Sofie.
De tittar på klädkassarna som tronar på Annas golv. Vet att minst tio gånger så många fler kassar väntar på att få lämnas till dem.
– Vi vill ta emot det, och vill absolut ta ansvar för det vi påbörjat. Det skulle bara kännas bra att veta hur sakerna ska nå fram, innan vi fortsätter.
Trots att de har stött på patrull, är de glada att de gjort något för att hjälpa till.
– Hade vi vetat att det skulle bli så här, kanske vi hade aldrig hade tagit det här initiativet. Kanske tänkt, "det blir för krångligt". Men nu ska vi lösa det här!