Tidningsklipp från Södermanlands Nyheter 19 september 2020.
– Just där och då ville jag inte vittna, säger N.
N är en av de tre unga män som sorglöst gick Stockholmsvägen ner mot stan en torsdagskväll i september år 2020. En bil stannade i höjd med Långbergsskolan, flera skott avlossades. En av vännerna miste livet. N såg vem som höll i vapnet men han valde först att hålla tyst.
Han ville avvakta och tänka över situationen. Värdera riskerna med att avslöja mördaren. Han hade just undgått de dödande kulorna. Men på polisstationen i Nyköping fick han inget stöd. "Poliserna behandlade oss som kriminella, nästan som om vi var medskyldiga", säger han.
N och kamraten B hade hunnit prata lite innan poliserna skilde dem åt och tog deras telefoner. De var överens om att tills vidare ge en summarisk berättelse av händelseförloppet, utan att namnge skytten. Efter de nattliga förhören på polisstationen i Nyköping lämnades de båda att ta sig hem på egen hand.
Kort efteråt valde N att peka ut gärningsmannen. Nu sattes vittnesskyddet in. N fick order att blixtpacka en väska, polisen hämtade upp honom och körde till ett hotell i en annan stad. Det blev början till en isolering som delvis pågår fortfarande.
På hotellet höll utredarna nya förhör. N lämnade uppgifter som blev direkt avgörande för polisutredningen.
– Allt kändes overkligt, som i en film. Det tog månader att förstå att allt det här verkligen hade hänt, säger N.
Nu fanns ingen väg tillbaka. Brottsofferenheten och socialen ordnade en lägenhet på en plats långt från Nyköping.
– Jag trodde att jag skulle få åka hem och packa mina egna saker men det var för stor risk. Jag visste inte när jag skulle få se mina vänner och min familj igen. Jag hade ju inte ens fått säga hejdå till dem.
N var i en främmande stad utan sin familj, vänner och sysselsättning och med skyddad identitet. Omställningen var brutal.
– Jag hade kontaktpersoner som försökte hjälpa mig att komma igång med saker. De var snälla och tog hand om mig och jag kände mig välkommen – men ändå så ensam, säger han.
När gärningsmannen greps kände sig N lite tryggare. Polisförhören, som genomfördes i olika städer, blev ett avbrott i den annars rätt monotona vardagen.
N pratade i telefon med familj och några få nära vänner. Men han fick inte avslöja var han var. Bara socialen visste hans adress. Ett välkommet andrum kom i december 2020.
– Jag fick träffa mina två närmaste vänner. Det var väldigt förberett. Socialen skulle godkänna allt och polisen pratade också med dem. Vi möttes mitt emellan Nyköping och min plats och spenderade en dag tillsammans. Det kändes lite som vanligt men ändå inte. Och det var jobbigt att åka tillbaka till vardagen sedan.
Ola Björstrand, en av två åklagare som ledde utredningen efter Långbergsmordet.
I april 2021 inleddes rättegången i Nyköpings tingsrätt. N hade då läst hela utredningen och fick nya perspektiv.
– Då fick jag mer förtroende för polisen. Jag märkte att de hade gjort ett stabilt jobb.
N och hans kompis B följde rättegången och vittnade via länk.
– Jag var förberedd. Men jag kände att verkligen allt jag sa skulle analyseras.
Gärningsmannen dömdes till livstids fängelse. Domen var en lättnad. "Det var som en tyngd ramlade av mig", säger N.
På försommaren fick N ett jobb. Nu sköter han allt utan stöd från socialen. Men han har fått betala ett högt pris för sitt vittnesmål.
– Det har tagit bort lite av min ungdom. Jag har förlorat mycket tid med mina vänner. På avstånd ser jag vad de hittar på men jag kan inte vara en del av det. Jag var i Nyköping i december. Jag ville se staden, få lite hemkänsla. Det kändes riktigt skönt. Men morsan var jätteorolig och ville inte att folk skulle se mig. Och jag var också försiktig så folk inte skulle veta att jag var tillbaka.
N försöker bygga upp ett liv och ett sammanhang i sin nya stad. Hans arbetsgivare vet att han har skyddad identitet och frågar inget. När han träffar nya bekanta brukar han slira lite på sanningen, låtsas att han kommer från Stockholm.
– Den här tiden har lärt mig mycket. Jag har kommit bort från min säkerhet och min bubbla i Nyköping. Jag vill bara leva ett vanligt liv. Jobba, komma hem och käka, kanske ta en resa och träffa vänner ibland.
Har du någon gång ångrat att du vittnade?
– Nej. Inte en enda gång. Jag ville hedra min vän. Och mina föräldrar har supportat mig till etthundratio procent. De är glada över att jag mognade och tog det här beslutet.