Klockan har hunnit bli halv tolv på nyårsaftonen 2019, vid ett av borden i matsalen har två kvinnor slagit hunnit slå sig ned med sin lunchtallrik, som idag fylls med fläskfilé.
– Jag oroar mig för att jag inte ska ha någonstans att gå när jag mår dåligt, säger Åsa Gustafsson.
– Det är många som mår psykiskt dåligt men som med träffpunkten kommit ut och träffat folk, säger Åsa Johansson.
För deras del är de osäkra om det finns en plats för dem hos stadsmissionen och om det nya kommer att kunna fylla det, gamla och familjära.
– Här finns en trygghet med personer som har jobbat länge. Jag är inte hemlös idag utan har en lägenhet via socialen. Har jag en plats att gå till nu när det är över, undrar Jens Fredriksson.
Ett par steg bort bakom en avlastningsbänk har ett par av Träffpunktens personal samlats. Ingen av dem kommer att följa med den dagliga verksamheten som Stadsmissionen startar i början av januari eller det härbärge som nu håller på att renoveras.
– Det är ett stort vemod idag och jag tror många känner så, säger Yvonne Åkerfeldt.
Hon är ett känt och uppskattat ansikte bland Träffpunktens besökare då hon funnits med under 15 av de 17 år som verksamheten bedrivits.
– Jag är pensionär så jag behöver i alla fall inte se mig om efter ett jobb, säger hon.
– Det känns bara som att vi är inte är värda något, säger Eva Persson, en av Yvonnes kollegor.
För den förening som drivit Träffpunkten blir det också ett avslut. Enligt Inger Willén, kassör i föreningen, kommer det hållas två årsmöten så föreningen kan läggas ned.
– Visst kommer det att bli en omställning för de personer som har gått hit varje dag i flera års tid och vi får helt enkelt se hur det kommer att gå för Stadsmissionen med sin professionalitet, säger hon.
Hur det än blir kommer Träffpunktens besökare söka sig till Stadsmissionens lokaler på Brunnsgatan.
– Vi kommer såklart att vända oss till Stadsmissionen för det finns ju inget annat ställe som vi kan gå till nu. Jag oroar mig bara för den bredd som Stadsmissionen sagt att de ska ha. Det finns en risk att vi med missbruk försvinner. Sen kan man fundera på vad de tänkte när de placerade boendet så centralt, säger Lotta Svensson.
– Det är klart att vi kommer att hänga utanför och det känns inte bra när det ligger så nära en skola, säger Jonny Blenlid.