– Jag vill tillbaka till mitt gamla liv, säger hon och greppar rollatorn.
Det är dags för dagens promenad – det brukar bli fem-sex kilometer i skaplig takt. Sedan hon kom upp ur rullstolen i april har hon gått hundra mil.
"Gå som du brukar", säger fotografen.
Agneta skrattar.
– Ska jag gå i mitt vanliga tempo? Då hinner du inte med.
Men så drar en sorg över hennes ansikte. Så här brukade hon inte gå. Inte med rollator, inte bara på hård asfalt, omgiven av avgasmoln och trafikbrus. För ett år sedan hade hon ryggsäck på ryggen, stavar i händerna och spänstade över stock och sten med doften av tall och mossa i näsborrarna.
– Jag älskar skogen. Men där kan jag inte ta mig fram med rollatorn.
Nu målar hösten naturen i eldiga färger. Morgonluften är krispigt fräsch, ljuset är enastående. Men smärtsamt.
– Jag har känt en sån oro i kroppen den senaste veckan. Det är höstluften och ljuset – allt påminner om det som hände, säger Agneta.
På kvällen den 20 oktober 2018 kom hon hem efter en lyckad kväll på Kungliga Operan i Stockholm. Hon hade sett en storslagen föreställning av Puccinis klassiska mästerverk "Madama Butterfly" tillsammans med en väninna. På hemvägen pratade de om föreställningen – och om pensionärslivet. Att de har tid och möjlighet att göra vad de vill. Agneta släppte av sin väninna på Fågelbovägen och fortsatte hem till Tellusvägen.
Innan hon körde in bilen i garaget noterade hon några unga män vid parkeringen mellan husen. När hon stängt garageporten kom männen fram och bad om vatten och pengar.
Hon vände dem ryggen och gick mot sitt hus. Halvvägs framme hörde hon hur de kom upp bakom henne. När hon vände sig om kastade de henne i asfalten.
En av männen sparkade Agneta på höften och en annan ryckte till sig hennes ryggsäck. Hon vrålade i panik medan männen försvann från parkeringen.
Ryggsäcken hittades senare i ett buskage.
– Polisen har visat mig en bild. När utredningen lades ner frågade de om jag ville ha tillbaka den.
Det ville hon inte.
Hon berättar om de återkommande mardrömmarna. Hur hon blir jagad, springer och faller. Hon kan inte resa sig upp och försöker ropa på hjälp.
– Men då har jag ingen röst, säger hon tyst.
När allt hände var hon i prima form. Hon åkte på charter och gick på konserter. Hon oroade sig inte för något, inte ens för att gå ensam hem i natten.
– Nu går jag inte ut när det är mörkt. Jag är rädd.
Kroppen läker långsamt. Frakturerna i bäckenet smärtar. Agneta vill inte riskera att trampa snett och ramla och förvärra skadorna. Högeraxeln och armen är opererade och saknar kraft. Hon har sålt den gamla bilen och köpt en ny med automatväxel.
När åklagaren la ner utredningen sökte hon ersättning hos brottsoffermyndigheten motsvarande det skadestånd som aldrig kunde dömas ut. Det blev avslag eftersom hennes privata försäkring gav en viss kompensation.
– Det förvånade mig, det måste jag säga.
Polisen satte in stora resurser för att få tag i gärningsmännen. Knackade dörr och försökte säkra teknisk bevisning.
– Vi höll många förhör med vittnen men ingen förhördes som misstänkt. Det här var ett väldigt fult brott som berörde många i polishuset. Den 6 februari valde åklagaren att lägga ner förundersökningen. Men om det kommer in nya uppgifter kan vi ta upp utredningen igen, säger utredningsledare Urban Schill.
Efter överfallet har bostadsrättsföreningens styrelse låtit sätta upp lampor på parkeringen.
– Jag fick betala ett högt pris för den där belysningen, säger Agneta Tidblad.
Hon har förlikat sig med tanken att gärningsmännen nog aldrig kommer att behöva stå till svars. Livet kommer kanske aldrig att bli som förut.
– Men jag är envis, säger hon.