– När mamma inte har kunnat gå till Fontänhuset har hon suttit ensam hemma, tyckt synd om sig själv och druckit, berättar Patricia Wiklund.
Då sjunker hon ner i mörkret. Fångad i sin psykiska ohälsa. På Fontänhuset får mamma i stället träffa andra medlemmar som kämpar med samma problem, berättar hon.
– Efter att mamma har varit här är hon alltid så glad. För mig betyder det allt att hon har den här platsen att gå till.
Marie Wiklund lyssnar uppmärksamt. Hon blir rörd när dottern berättar om sin upplevelser men samlar sig snart och med egna ord berättar hon om en stundtals tuff social tillvaro, om psykisk ohälsa och ett tidigare missbruk.
– Gemenskapen här betyder allt. Här blir jag accepterad för den jag är och känner mig som en människa. Det gör att jag kan fungera, säger Marie Wiklund.
Ytterligare sex av Fontänhusets medlemmar sitter i det vackert möblerade rummet på Fontänhuset, som ligger inbäddat bland lummiga träd precis vid Nyköpingsån.
Med samma självklarhet berättar var och en öppet och okonstlat om sin psykiska ohälsa, ångest, skörhet och utsatthet. Här behöver man inte ha hemligheter för varandra. Ingen riskerar att bli dömd eller höra viskningar bakom sin rygg.
Det här är min familj, berättar en kvinna som tvingas kämpa mot en begynnande panikattack och gråter.
– Jag har man och barn. På jularna har det hänt att de har åkt iväg till släkten. Men jag har inte orkat utan stannat hemma och firat jul på Fontänhuset. Det här är min trygghet, när min familj inte mäktar med.
Det är svårare att vara öppen med sin psykiska ohälsa utanför Fontänhuset. Trots att toleransen och förståelsen har förbättrats under de senaste årtiondena, kan alla i rummet vittna om att psykisk ohälsa fortfarande kan ge upphov till social utfrysning.
En man berättar att han vill vara anonym eftersom han söker jobb.
– Det skulle inte vara till min fördel om potentiella arbetsgivare visste att jag drabbats av posttraumatisk stress efter att ha varit med i krig, förklarar han.
Under de senaste månaderna har många medlemmar på Fontänhuset känt att verksamheten har varit hotad. Nyköpings kommun tänkte först minska på sitt bidrag till verksamheten med 800 000 kronor. Efter en del debatt minskades bidraget med 400 000 kronor.
Neddragningen är så klart kännbar, förklarar Mikael Malm, ordförande i stiftelsen Fontänhuset.
Styrelsen hade velat anställa en handledare till, med inriktning mot unga med psykisk ohälsa, berättar han. Behovet finns. Den psykiska ohälsan bland unga har ökat rejält och ser inte ut att bromsa in.
– Den satsningen måste nog utebli. Men jag vill poängtera att vi har en bra dialog med politikerna i Nyköping och vi känner att de uppskattar vår verksamhet, säger Mikael Malm.
Även om verksamheten kan drivas vidare, känner medlemmarna som sitter i rummet en djup oro. Verksamheten vägs i kronor och ören - förstår inte politikerna att de fattar beslut i en fråga som handlar om liv och död, resonerar de.
– Många som lider av psykisk ohälsa balanserar på kanten. Om den här verksamheten stänger kommer det att tippa över för många. Det handlar om människors liv, förklarar mannen som lider av posttraumatisk stress.
Patricia och Marie Wiklund håller med. Just därför väljer de att vara med i tidningen med namn, trots att psykisk ohälsa fortfarande omges av en fördomar.
– Vi har inget att förlora, säger de.