Tommy Wiman, 72, bor tillsammans med sin hustru i en bostadsrätt i centrala Nyköping. Här har han bott de senaste 15 åren, men från allra första början kommer han från Stockholm. I nästan hela sitt yrkesliv har han jobbat på flera försäkringsbolag. På fritiden har det dock varit utförsåkning och segling som lockat. 

Men i slutet av sitt yrkesliv kom allt att förändras. 2005 började frugan märka att han inte längre orkade bära lika mycket som tidigare och att han blev alltmer andfådd. 

– När jag åkte skidor reagerade jag på att jag blev mer andfådd än vad jag borde ha blivit, säger Tommy.

Först 2008 sökte han för sina symptom, men någon förklaring till problematiken fick han inte då. 2011 svartnade det helt. 

– Jag föll till marken i stallet efter en ridlektion. Efter en stund vaknade jag upp och dagen därpå fick jag tid hos en läkare på vårdcentralen. Han insåg att det var något som inte stod rätt till. Därför skickades jag till lungkliniken på Mälarsjukhuset för att göra andningsprover. 

I mars 2012 blev han remitterad vidare till Akademiska sjukhuset i Uppsala. Där utreddes han på nytt och det fastslogs att han led av PAH, Pulmonell Artiell Hypertension. Det är ett övertryck som bildas i blodkärlen från hjärtat till lungorna eftersom kärlen i lungorna blivit för trånga. Det gör att motståndet ökar och att blodet får svårare att nå ut i lungorna för syresättning. I Tommys fall finns det ingen förklaring till varför han drabbats. Men han har en tanke. 

– I början av min karriär jobbade jag med att lägga plastmassor på golv och väggar. Det innehöll lösningsmedel av olika slag. På den tiden användes inte andningsmasker, så det är en spekulation att det kan ha påverkat mig på något sätt. Det är det enda miljöfarliga som jag vet att jag har jobbat med i någon större omfattning, säger Tommy. 

Sjukdomen går inte att bota, men med hjälp av bromsmediciner kunde Tommys livslängd förlängas, även om det på längre sikt fortsatte att gå utför. Under 2018 vårdades han på Akademiska sjukhuset några gånger om året, bland annat för att mäta trycket i blodkärlen. 

– När förra hösten kom konstaterades det att jag var i så dåligt skick att jag inte kunde få högre doser av bromsmedicinen. Jag fick reda på att det enda alternativet för att överleva var att göra en transplantation av två nya lungor, säger Tommy, samtidigt som tårarna börjar rinna ned för hans kinder.

I Sverige är det Sahlgrenska universitetssjukhuset i Göteborg och Lunds universitetssjukhus som kan transplantera lungor. Akademiska tog kontakt med Sahlgrenska, men de ansåg att han var för gammal för att klara en operation. 

När Akademiska förklarade att Tommy var i bra skick för sin ålder och efter att han genomgått undersökningar på Sahlgrenska i februari i år ändrades beslutet. Han sattes då upp på en väntelista för en transplantation. Det kunde ta flera månader, om det överhuvudtaget skulle gå i lås. Han ombads att hålla sig hemma i Sverige under tiden.

Klockan halv tolv natten till den 10 april låg Tommy och frugan i sängen och läste. Plötsligt ringde telefonen. Det var Sahlgrenska som meddelade att de hade hittat en donator och att en ambulans var på väg för att hämta Tommy och hans fru. Drygt en timme senare låg han på en bår i ambulansen, som kördes i upp mot 180 kilometer i timmen. På radiokanalerna varnades det för en brådskande ambulanstransport och att bilister skulle vara beredda på att flytta sig.

Vid klockan tre på natten var de framme och därefter påbörjades operationen. Exakt hur många timmar den tog vet han inte, däremot gick den som planerat och han kunde vakna upp någon dag senare. 

– Jag fick ta i för att fylla lungorna med luft. Ytterligare någon dag senare skedde dock en avstötning av lungorna, vilket behövde behandlas. Därför blev jag nedsövd i en vecka. Sedan dess har det bara blivit bättre och bättre. 

I och med operationen tappade han dock mycket muskelmassa. Det har lett till att han har svårt att hålla balansen samt att gå långa sträckor, vilket betyder att han behöver träna upp musklerna. Men andningen är det inte längre något fel på. 

– Den 10 april är som en ny födelsedag för mig. Jag är oändligt tacksam för att någon gett mig möjlighet att fortsätta leva. Jag har en positiv syn på att återanvända organ och uppmanar fler att anmäla sig till donationsregistret. 

Nu har han bara en önskan kvar. 

– Jag hoppas att jag kan börja åka skidor igen, säger han och skrattar.