– Jag gör det både för min egen skull och för mina barns skull. Det är så viktigt. Vi får inte glömma det fruktansvärda som hände, säger Anna.
På förintelsens minnesdag kommer tankarna kanske starkare än annars. Polska Sonja, född Zaltzberg (Anna är osäker på stavningen), genomled sin tonårstid i Auschwitz och flera andra koncentrationsläger. Hon räddades med de vita bussarna till Sverige där hon träffade sin man, Annas farfar med efternamnet Olsson.
Idag är båda borta. Och Anna kan inte längre ställa frågor.
– Farmor ville inte gärna prata om vad hon varit med om. Jag intervjuade henne för ett skolarbete på gymnasiet men när jag frågade mer sa hon "Jag kan inte lägga det på dina axlar", berättar Anna.
Nu försöker hon forska om farmors bakgrund tillsammans med sin kusin. För tio år sedan medverkade farmor Sonja i ett stort reportage i en lokaltidning i södra Sverige, då under pseudonym. Och en sen natt ringde hon in till radioprogrammet Karlavagnen. Men för familjen var hon mycket återhållsam i sina berättelser.
– Jag tror att hon ville skona de människor som stod henne närmast. Jag vet att hon pratade mycket med min farbror, alltså hennes äldste son.Men han dog i en olycka när han bara var 30 år.
Nu försöker Anna rekonstruera sin farmors historia. I måndagens SN läste hon om 96-åriga Fela Skog som kom till Auschwitz som 16-åring. Hon flyttades till lägret Malhof i Tyskland och fick jobba på en ammunitionsfabrik. Där var också Annas farmor.
– De måste ha varit där samtidigt. Nu ska jag försöka få träffa Fela Skog, det skulle betyda mycket. Jag vill så gärna höra vad hon kan berätta, säger Anna.
Hon har fyra barn. Tvillingflickorna är 15 år. De har läst om förintelsen i skolan och hade hoppats få komma med på en studieresa till Auschwitz. Så blev det inte men Anna kommer själv att resa med dem dit.
– Jag har själv varit där tillsammans med vänner. Det är väldigt tungt och svårt att ta in allt. Det är skrämmande hur det kunde hända. Jag vill bara veta mer för att kunna föra historien vidare.
Anna säger att hennes farmor fick ett bra liv i Sverige med sin familj. Men som judinna kände hon sig aldrig riktigt accepterad. Och tatueringen på hennes arm satt kvar livet ut.