Vi sitter hemma i Saras välordnade lägenhet i centrala Nyköping. På köksbordet står ett par kaffekoppar och en burk pepparkakor.
För drygt en månad sedan satt en polis vid samma bord. Någon timme tidigare hade Sara ringt och anmält att hennes man slagit henne med knuten näve över ögat och drämt till henne i ryggen med en stol. Nu skulle hon berätta för polismannen om resten.
– Han hade med sig en videokamera och spelade in min berättelse. Det var en fantastisk polis. Jag kände mig trygg med honom. Efter fem minuter tyckte han att vi skulle ta en paus. Jag såg att han hade tårar i ögonen, berättar Sara.
Hon berättade om den första misshandeln, som ägde rum samma dag som bröllopet. Om hur våldet och den psykiska misshandeln eskalerade. Till slut handlade det om dagliga övergrepp. Hon blev slagen och knäad men oftast tog mannen tag i hennes bröstvårtor och skakade hennes bröst, berättade hon för polismannen.
Hon berättade också hur hon skjutits med en elpistol.
– Det var sent på kvällen som han sköt mig. Jag tuppade av och måste ha varit medvetslös i flera timmar. När jag vaknade var det ljust, säger hon.
Samma kväll som Sara sitter framför polisens videokamera hemma i köket, förs hennes man till arresten. När han förhörs nekar han till alla anklagelser. Åklagaren anser sig dock ha så mycket på fötterna att han begärs häktad och för ett par veckor sedan åtalades han för grov kvinnofridskränkning mot Sara och dessutom för ofredande av Saras son.
Åtalet och Saras berättelse tecknar bilden av terror. Men i någon mån gick det att anpassa sig till det fasansfulla. Våldet blev på något sätt vardag, berättar Sara.
– Jag upptäckte till mig egen förvåning att jag alltid tog av mig glasögonen när det blev högljutt. Undermedvetet var jag beredd på att få ett slag och ville se till att glasögonen inte skulle gå sönder. Senare började jag även stoppa in mobilen och snusdosan i min bh, om han skulle nypa mig i brösten.
Hon var alltid på helspänn. Alltid rädd för att maken skulle tappa humöret och ta till våld. När hon till slut polisanmälde kände hon att spänningen släppte en aning. Trots att maken hela tiden har nekat, låstes han in och det omgivande samhället ställde upp.
Sara har själv funderat på varför hon lät det gå ett år innan hon vände sig till polisen.
– I början var han helt fantastisk. Han var alltid omtänksam mot mig. Var jag trött, tog han disken. Det fixar jag, sa han, inga problem. Samtidigt som våldet började, tryckte han ner mig psykiskt. Jag dög inte till någonting. Ofta tänkte jag att det är mig det är fel på. Den människa jag hade älskat var ju en fin människa i grund och botten.
– I dag inser jag att den människa jag älskade aldrig har funnits. Det var bara en illusion.
Rättegången börjar måndagen 25 november. Enligt åklagaren nekar mannen till brott. Mannens försvarsadvokat, Carlos Costa, avböjer att kommentera misstankarna mot sin klient innan rättegången har börjat.
Åklagarens bevisningen består till stor del av vittnesmål från närstående och anhöriga. Stundtals är Sara livrädd för att bevisen mot mannen inte ska räcka, men oftast känner hon på sig att det kommer att bli en fällande dom.
– Jag och min son har missat så mycket under det här året. Jag har inte velat visa mig ute. Det ska vi ta igen nu, säger hon.
Fotnot: Sara heter egentligen något annat.