Rummet var trångt, varmt och det luktade svett. Det var nog därför gästerna lämnade festen tidigare än vad man vanligtvis gör på ett bröllop. Den afghanska sommaren kvarlämnar ingen tolerans hos människan.
Tårarna som i flera veckor har runnit ostoppbara och skrikit efter hjälp är borta nu. Amir stirrar på de iskalla ögonen som ser så döda och själlösa ut på spegelbilden. Hon tänker på vad hennes mamma berättade för henne tidigare, om vad som kommer att hända i natt i det nya hemmet, bland de vackra lakanen som nygifta par sover i på första bröllopsnatten. Amir ser framför sig bilden av när han klär av henne, kysser henne på kinden och tar i hennes bröst. Hon ryser till och får gåshud . En sak som hon vet är att detta aldrig kommer att hända eftersom hon är försvunnen innan dess; klockan 11, när himmelen är kolsvart, tillsammans med hennes älskare, den som hon är tokkär i, den som hon egentligen älskar, den som hon lever och dör för. De ska rymma med hjälp av en ’’farbror’’. En farbror som föddes som kvinna men uppfostrades som en pojke för att kunna jobba, försörja familjen och framför allt dölja skammen för sin mamma som inte kunde föda en son. Den där värdelösa kvinnan. De flesta pojkflickorna slutar vara pojkar när de blir runt tolv år, när deras kropp ‘’blommar’’. Men farbror fortsatte jobba motvilligt eftersom hennes pappa lämnade familjen. Så småningom fick de reda på att han hade en annan fru som hade fött tre söner åt honom.
En sak som skiljer Amir från farbror är att Amir vill fortsätta vara en pojke, att vara pojke innebär att vara fri. Att vara pojke innebär att vara en medmänniska, men Amir är sjutton år nu, och därför bestämde hennes far och grannen att hon skulle gifta sig med grannens 33-årige son som redan har en fru.
– Min kära Shirin, gör dig redo för din man snart, säger svärmodern och ler falskt när hon kikar in i rummet.
Amir. Shirin. Så klart vill hon inte att hennes son ska behöva säga ett pojknamn i behag på nätterna, men han kommer aldrig att hinna göra det.
Strax efter kommer hennes mamma in och håller om henne.
– Min dotter, din far klarar inte av att stanna här längre så vi ska gå. Hon stirrar Amir i ögonen och kysser henne på pannan.
- Ta hand om dig, viskar hon och går ut. Inget av det här är mammas fel, hon har inte bestämt att något av det här ska hända, hon är ju bara en kvinna. Amir ser mamma i ögonen och säger sitt sista farväl till henne i huvudet och stänger igen dörren.
Hon kommer ihåg hur hon en gång hade prövat en av hennes mammas klänningar i smyg och hur hennes mamma hade märkt det och bett henne om att aldrig göra det om för att hon är en pojke och pojkar tar inte på sig klänningar.
Amir var bara sex år då.
– Bara tio år, bara om tio år och du kommer att äga en garderob full med vackra och tjusiga klänningar själv, men just nu är det för tidigt, okej? Du måste lova mig att inte göra om det här. Lova. Hade hennes mamma sagt medan hon höll hennes ansikte i sina händer.
Klockan är 11 och Amir ser ut från fönstret, vad händer om farbror ångrar sig? Vad händer om hon hamnar i trubbel? Amir börjar bita ihop tänderna. Hon ställer sig upp för att skaka av den plötsliga stressen som kryper upp på henne, hon går mot dörren och låser den för att i fred kunna byta om. En vit t-shirt, ett par trasiga, blå jeans och de vita löparskorna som hon hade tagit med sig igår och gömt bakom garderoben, den stilen som hennes älskare är förstjust i. Det sista som hon gör är att ta av sig den svarta peruken, hon lägger sin hand på den rakade huvudet och drar fingrarna genom hårstubben och känner sig lättad.
Amir öppnar fönstret på baksidan av huset, vilken tur att hon är på första våningen. Hon kliver upp på fönsterkarmen och hoppar ner på de övervuxna blomrabatterna. Hon ser ett ljus som blinkar bakom den låga muren, aldrig förr har Amir varit med om en sådan perfekt tajming. Amir springer snabbt och hoppar över muren. Hon tittar upp och där står det den blåa, rostiga flakbilen och väntar på henne. Glädjen uppfyller hennes bröstkorg.
– Skynda, upp med dig din dummer, ropar farbror viskande och Amir springer så snabbt som aldrig förr och hoppar upp på flaket och snarare kör farbror iväg.
Där sitter hon ju, med den vackra sjalen över huvudet, frukta och oro i dem gröna ögonen men ett leende på läpparna. Maryam ställer sig upp försiktig och Amir kramar om henne och borrar in ansiktet i hennes nacke.
"Jag älskar dig", viskar Amir.
Nu har de varandra, och då har de hela världen i händerna.