Niklas Liljebäck och de två holländska volontärarbetarna Anna Hermsen och Gerard Müskens samarbetar för att sätta sändaren runt gåsens hals.
– Vi försöker med utsättningar i ett nytt område nu, det är tredje året vi sätter ut fåglar i det här området. För att i detalj kunna följa gässen efter att vi släppt dem ska vi sätta på sändare nu, säger Niklas Liljebäck, Svenska jägarförbundets projektledare för Projekt fjällgås.
Projekt fjällgås är ett naturvårdsprojekt som började på 1970-talet för att rädda fjällgåsen som häckfågel i Sverige och EU. På 1950-talet fanns det runt 10 000 fjällgäss, men 2012 var antalet nere på 30-40 individer. Efter många års paus av projektet startades det åter upp 2010.
Projektet drivs av Svenska jägareförbundet (med huvudsäter på Öster Malma), Nordens ark och Norrbottens ornitologiska förening. En del av det arbetet innefattar att föda upp fjällgäss för att sedan släppa ut dem på fjällen. Tidigare år har projektet framgångsrikt återintroducerat gäss i Arjeplog och nu pågår arbete med att återetablera fjällgåsen i Gällivare.
Den lilla halsbandssändaren laddas med solceller och skickar information var tjugonde minut om var gåsen befinner sig och vad den gör via mobilnätet. Men då det inte är perfekt mobiltäckning överallt, särskilt inte ute i vildmarken, så det blev ett problem.
– Vi förlorade ganska många av sändarna och den informationen som de hade samlat på sig. Så vi letade efter alternativ. Då kom vi på att kombinera den solcellsdrivna sändaren med en sändare som skickar signaler via kortvågsradio. På så vis kan man leta upp med en vanlig riktantenn, säger Niklas Liljebäck.
Tyvärr är det många av fjällgässen som inte överlever. Men genom att leta upp sändarna kan man förbättra förutsättningarna för nästa kull av gäss. Att samla in sändarna är även ett sätt att spara pengar då sändarna är väldigt dyra.
– Det är en miniatyrmobiltelefon kan man säga. Fast det går inte att snacka med gässen tyvärr. Det hade varit bra då hade man kunnat säga till dem att flyga till ner till Holland över vintern, säger Niklas Liljebäck skämtsamt.
Fjällgässen är rödlistade och anses vara akut hotade. Gåsen som kommer identifieras som vit A, Röd P, när den observeras ute i naturen.
När gåsen ringmärks placeras en metallring på gåsens ena ben. Därefter sätts större ringar av plast på varje ben.
– Det är ovanligt att komma så nära att det går att läsa av metallringen. Därför sätter vi på de här större ringarna så att det ska gå att identifiera gåsen även på avstånd med kikare, säger Niklas Liljebäck.
Därefter sätter man på sändaren runt halsen på gåsen. Arbetsgruppen som utför märkningen består av Niklas Liljebäck, djurvårdaren Sarah Nordlinder och de två holländska volontärarbetarna Anna Hermsen och Gerard Müskens. Müskens arbetar med i vanliga fall med gåsforskning i Holland men hjälper till med projektet i Sverige under sin semester. Då och då tar arbetsgruppen en paus i ringmärkningen för att gåsen inte ska bli för stressad.
Djurvårdaren Sarah Nordlinder ingår i arbetsgruppen som utför märkningen. Där ingår även Niklas Liljebäck och de två holländska volontärarbetarna Anna Hermsen och Gerard Müskens.
– Man märker tydligt hur alla gäss har en egen personlighet, vissa blir väldigt nervösa och andra är jättelugna när vi ska ringmärka dem. Deras personligheter märks ute på gården här också. Vissa av gässen ser man aldrig skymten av och andra springer runt och vill visa upp sig hela tiden, säger Niklas Liljebäck.
Men Niklas Liljebäck är inte oroad för att de orädda fjällgässen kan ha blivit för vana vid människor.
– Här lär de sig att acceptera människor, man kan säga att de lär sig lägga band på sin egen stress. Men väl ute i naturen, när de träffar vilda fjällgäss, lär de sig väldigt snabbt att undvika människor.