Själv avundas jag inte författarna som haft det tvivelaktiga nöjet att plocka fram de viktigaste föremålen från 9000 år av svensk historia. Hur väljer man? Vad plockar man bort? Vems historia ska man berätta?
Katarina Harrison Lindbergh och Dick Harrison blandar det spektakulära (de välbevarade och vackert dekorerade Fröslundasköldarna i brons från 800—–650 f Kr) med det vardagliga (en fiskemjärde som blev kvar i vattnet utanför Malmö någon gång för 7500 år sedan). Via de utvalda föremålen lotsar de läsaren framåt genom historien, i början med jättekliv men snart blir det tidsmässigt tätare mellan nedslagen.
Varje föremål sätts in i ett sammanhang och när det finns olika historiska tolkningar eller obesvarade frågor redovisas de tydligt. När det gäller historia finns ju sällan givna svar, bara spännande frågor. Varför hade till exempel Bockstensmannen en påle genom kroppen? Och varifrån kommer egentligen det malätna och fult uppstoppade lejonet på Gripsholm?
Min enda invändning är att författarna gärna kunde ha satt stopp vid år 1900. Sedan blir urvalet av prylar så stort, och vi själva så närsynta, att listandet framstår som extra fåfängt. Hur kan till exempel surströmmingsburken kvala in bland Sveriges viktigaste 101 historiska föremål? Jag protesterar!