19/10-2013 Kolding, Danmark:
Jag hade som vanligt analyserat min motståndare in i minsta detalj. Jag kunde varenda match som fanns tillgänglig med Lolenga Mock utantill. Ändå satt jag på mitt hotellrum i Kolding bara några timmar före matchstart och såg återigen på dataskärmen hur Mock pressade sina motståndare mot ringrepen. Jag såg hur han i sin senaste match sänkte den lovande tysken Patrick Dobroschi med en blixtsnabb vänsterkrok. Jag såg hur han sänkte den gamla tungviktsmästaren David Haye med en våldsam högersving. Till slut såg jag bara dataskärmen framför mig. Ljudet från högtalarna var bara ett sorl och vad som försiggick på skärmen uppfattade jag inte längre. Jag stirrade tomt framför mig. Potentiella matchbilder dök upp i mitt huvud. Jag såg matchen framför mig. Hur jag ville att den skulle gå, hur jag inte ville att den skulle gå och hur den bara inte fick gå.
Lolenga Mocks högersving var tillräckligt hård för att släcka vem som helst om han träffade rätt. Det fanns gott om videoupptagningar som bekräftade det. Samma videoupptagningar bekräftade att han orkade boxa tolv ronder i ett näst intill besinningslöst tempo och att han inte drog sig för att använda både pannan och armbågarna för att komma igenom motståndarens gard.
Nyckeln till framgång skulle vara att hålla distansen, utnyttja min räckvidd och absolut inte släppa in högersvingen.
Vägen från omklädningsrummet till ringen kändes betydligt längre än den dagliga joggingrundan på åtta kilometer. Väl uppe i ringen kändes det ändå som att promenaden in hade gått alldeles för fort. Som att jag inte var redo. Som att jag glömt alla mina boxningskunskaper i omklädningsrummet. Känslan kan jämföras med när man i en dröm gått ut bland folk och glömt att klä på sig kläder. Jag stod där, i min blå ringhörna och kände mig alldeles naken.
Jag brukar alltid slås av tanken: tänk om det går åt helvete. Tänk om jag förlorar. Den här gången var det tanken: "det här går åt helvete, nu är det kört", som slog mig. Aldrig tidigare hade jag varit så nervös.
När nationalsångerna spelats, både den danska och den svenska, och det var dags att gå fram till mitten av ringen för att hälsa en sista gång innan matchen skulle börja, kände jag mig alldeles knäsvag. Jag mådde illa. Kanvasen gungade och jag minns att jag tänkte, benen sviker mig. Jag faller.