Två saker får man snart klart för sig om Hamid. Det ena är att han älskar fotboll, både att spela och titta på. Italiens placering i VM var en stor sorg.
Hur smälter du den?
– Jag spelar fotboll. Det andra är att han har en väldig vilja att vara till lags. Upprepade gånger ber han om ursäkt för sin oklanderliga svenska.
Att hitta någon som ville berätta om sin båtflykt var inte lätt, och jag blir orolig att Hamid har dykt upp bara för att han är för snäll för att säga nej.
– Nej, jag tror det är viktigt att berätta, försäkrar han.
Och berätta gör han. Ett djupt andetag, sedan sätter han igång:
– Jag föddes i Afghanistan…
Fram till att Hamid fyllde 14 år bodde han tillsammans med föräldrarna och de fyra syskonen i ett hus i byn Obe. Familjen odlade vete och Hamid spenderade nästan all sin tid på det stora fältet. Den lilla fritid det fanns utrymme för fördrevs med bröderna och en boll – såklart. Han gick aldrig i skolan.
– Det var för farligt. Min pappa var polis och shiamuslim, han hade många fiender.
Det är också anledningen till att familjen för snart tre år sedan bestämde sig för att lämna hemmet och Afghanistan.
Planen var initialt att de skulle bosätta sig i grannlandet Iran, men det konstaterades snabbt vara för farligt. Smugglarna som hade hjälpt dem över gränsen berättade istället om ett drömlikt land som hette Sverige, och det blev det nya målet. Första anhalt på vägen till norr var Turkiet, dit de vandrade genom bergen. Den två dagar långa promenaden är den del av historien som är tyngst för Hamid att minnas, som får händerna att vrida sig mest i knät och blicken att flacka. Det var nämligen sista gången han såg sina föräldrar och syskon. En natt blev sällskapet beskjutet, troligtvis av iranska soldater.
– Min family gick en bit bakom mig. När skotten kom vände jag mig om och såg dem springa åt olika håll. Smugglaren tog mig i handen och vi gömde oss i ett träd tills solen gick upp. Då var alla borta.
Hamid vad orolig och ledsen, men hade inte mycket annat val än att fortsätta vandringen själv. Från provinsen Van i öst åkte han i en smugglarbil till den turkiska kuststaden Izmir (en sträcka på drygt 180 mil).
– Bilen såg ut som en svensk postbil. Alla flyktingar satt i bakluckan. Det var så trångt att vi inte kunde röra oss.
Under bilfärden förklarade smugglarna för passagerare att de vid anhalten skulle få kliva på en båt. Beskrivningen av en stor turistfärja med möjlighet till shopping, fotbollsspel på däck och middagar under stjärnorna fick många att längta. I själva verket var båten omkring fem meter lång. Hamid bedömer att nära 50 personer bordade den.
Resan till Italien tog fem dygn. På båten fanns bara de förnödenheter som passagerarna tagit med sig själva. Hamid hade en halvliter vatten, mat fick han från andra som delade med sig. Fjärde dagen var allt slut.
– Törsten var värst. En kille på båten hade några sockerbitar kvar. Dem lade han i ett glas med havsvatten för att få sötvatten, men det funkade ju inte, berättar Hamid och kan inte låta bli att dra på munnen.
Sedan blir han allvarlig igen.
– Båten gjorde så här hela tiden, säger han och vaggar i sidled. Jag, du vet, kräktes mycket.
Någon toalett fanns inte heller, alla behov fick utföras över relingen. Att sova var svårt eftersom barnen ombord skrek oavbrutet. Ett litet tak hade båten, men utrymmet under det ockuperades av de äldre. Vid ett tillfälle körde en piratbåt bakom dem, men den vände snart när det stor klart att passagerare på flyktingbåten inte hade med sig några föremål av värde. Under hela färden var Hamid rädd för att dö. Av törst eller drunkning. För simma kunde han inte.
– När vi såg land på morgonen den femte dagen jublade alla, vi var så glada! Och vi hade tur:
Med några meter kvar till kajen lade båtmotorerna av. Hamid fick bli hjälpt i land av en annan ung kille från Afghanistan. Det var också tillsammans med honom som han kom att spendera sina första månader i Europa.
Så fort de tagit sig upp ur vattnet inleddes nämligen nästa flykt – den från italienska myndigheter. Polisen stod redo på kajen och plockade upp så många nyanlända de kunde. Hamid och hans nya vän undkom tack vare snabba ben och lätt packning och lyckades hitta ett fikonfält där de kunde gömma sig. Åtminstone i några dagar, tills törsten blev för stor.
– Vi hade tur att vi kunde äta figs, fikon. Men vatten var vi tvungna att ta oss till en affär för att köpa.
På väg från affärer blev de infångade och förda till polisstationen - där resten av resesällskapet från båten redan väntade. I Dublinförordningen fastslås att alla som flyr till Europa ska söka asyl i första ankomstland. Därför ville få lämna sitt fingeravtryck till de italienska myndigheterna. Men efter att en 16-åring från Marocko misshandlats när han vägrade identifiera sig, vågade ingen annan trotsa reglerna.
Från kusten fortsatte sedan Hamid och hans vän till Rom. I huvudstaden bodde de i tält och åt på olika kyrkor i två månader, innan de kom i kontakt med nya smugglare. Efter ett längre stopp i Schweiz kunde båda fullfölja sina resor.
– Och här är jag nu.
Hamid andas ut.
Från en början skulle han ha skickats tillbaka till Italien i enlighet med Dublinförordning, men tack vare protester från hans gode man som drog ut på ärendet hann reglerna ändras för ensamkommande minderåriga. I november förra året fick Hamid permanent uppehållstillstånd. Nu bor han på ett HVB-hem för ensamkommande i Nyköping.
Och din familj?
– Pappa vet jag inte var han är. Mamma och mina systrar och bröder bor illegalt i Iran. Vi har kontakt på Facebook och pratar i telefon varje vecka men vi kan inte träffas. De kan inte komma hit och socialen tycker att det är för farligt för mig att resa till Iran.
Till Afghanistan tror han inte heller att han kommer att återvända, inte på väldigt länge i alla fall. Det känns tråkigt, men han trivs i Sverige. Demokrati, utbildning och framtidstro är saker han antagligen aldrig fått uppleva om han inte hade kommit hit.
Nu på sommaren är det bara fotboll som gäller, men i höst fortsätter Hamid att plugga på IAH, ett gymnasieförberedande program på Gripenskolan. Fyra betyg har han kvar innan han kan söka till estetprogrammet och förverkliga drömmen om att bli fotograf.
– Som fotograf kan man säkra minnen, säger han. Att minnas och berätta historier är viktigt. Men jag önskar verkligen att jag kunde glömma den här känslan:
Han vaggar i sidled som en båt på ett blåsigt hav.
Beroende på bland annat upptrappade konflikter, skärpta gränskontroller på land och stärkt sjöräddning blir Medelhavet en allt vanligare flyktväg från Afrika och Mellanöstern till Europa.
75 000 båtflyktingar har landstigit under första halvan av 2014.
Det kan jämföras med de 60 000 som kom under hela 2013 och de 22 500 som kom 2012. Sifforna kommer från FN:s flyktingorgan UNHCR.
– De flesta har flytt från konflikter för att söka säkerhet, säger Markku Aikomus, informationsansvarig på UNHCR:s Nordiska kontor.
– Men resan över havet är alltså allt annat än säker.
Båtarna är, som Hamid Yusufi erfor, små, rangliga och extremt överlastade. Mat och vatten finns sällan att tillgå i tillräckliga mängder och resorna tar upp till 15 dagar. Minst 800 personer har dött under överresan hittills i år. Många gånger är resenärerna ovetande om vad som väntar när de kliver ombord på båtarna, men enligt Ola Matsson, biträdande programchef på Rädda barnen, är alternativen ändå få.
– I hemländerna kan de uppenbarligen inte stanna och i grannländerna blir situationen snabbt ansträngd vad gäller boenden, arbeten, skolor och infrastruktur. Att säkra tillgång till el, vatten, försörjning och trygghet i flyktingläger, dit en sådär 100 000 människor flyttar på kort tid, är väldigt svårt.
Därför förespråkar Matsson att fler sätt skapas att ta sig legalt och säkert in i Europa. Utökad flyktingkvot i fler länder och möjlighet att söka asyl på EU-ambassader utanför Europa kan vara ett sätt.