Eva Lindströms bilderbokstexter har en direkthet och ett tilltal som gör att de nästan verkar skrivna av barn. Som i Augustnominerade "Vi är vänner" som inleds med meningen "Det här var för länge sen, när jag gick ut i skogen." Alla som någon gång levt nära en treåring vet att det är just så de språkliga fantasilekarna brukar inledas.
Jaget i Eva LIndströms bok möter en hare och en kopparorm på sin skogspromenad, och så fort de presenterat sig är de kompisar. Precis så där som det kan vara när man är tre eller fyra år. Sen är det dags att börja leka. Även om lekarna i just det här fallet mest går ut på att ligga på rygg och hosta, vissla lite eller sitta still och vänta till "leken tog slut av sig själv".
Eva Lindströms bilderböcker delar verkligen läsarna i två tydliga läger. Somliga barn älskar hennes underfundiga och lätt absurda berättelser och tycker att hennes naivistiskt fulsnygga teckningar är toppen. Andra avfärdar dem direkt, tycker att det inte händer något och vägrar att läsa boken en enda gång till. På nära håll har jag ett barn av vardera sorten, och jag har verkligen försökt luska ut vad som fått dem att fatta respektive beslut men aldrig fått något riktigt svar.
"Vi är vänner" utspelas, som de flesta av Eva Lindströms böcker, utomhus. Men det är långt till de grönskande sagoskogar vi är vana att se i bilderböcker. Snarare befinner vi oss på nåt slags kalhygge, bland avbrutna trädstammar och en och annan vilsen blomma.
Kanske är hemligheten med Eva Lindströms bilderböcker just att de inte alls är insmickrande, och att hon definitivt inte gör det lätt för läsaren. Det finns sällan en tydlig intrig och det som ändå händer gör det liksom vid sidan av texten.
Som vuxen läsare är det lätt att börja tänka på den absurdistiska klassikern "I väntan på Godot". Att inte alla småttingar tilltalas av den utmaningen är kanske inte så svårt att förstå. Alla vuxna gillar inte Godot heller.