Det första som möter oss innanför dörren till villan är en låda med de gulligaste hundvalpar som världen skådat och en stolt tik.
– Men jag är så arg på killarna eftersom de inte tagit bort hundskiten som hamnat på mattan när jag var borta i dag, säger Claes Wengström som har två killar boende hos sig, Nafizullah och Ezattullah.
Grannen Stina Berge sitter på huk och skrattar åt Claes dramauppvisning. Killarna skrattar också och konstaterar att "Mäster Claes är en sån som blir lätt stressad och skäller."
Ett kort samtal om kultur och typiska tonårsbeteenden uppstår.
– Fast jag har nog aldrig tvättat händerna så mycket i hela mitt liv sedan Fahim flyttade in hos oss. Han tjatar jämt på mig och HC (maken) om det, säger Stina och skrattar.
En vanlig vardagsmorgon så stiger Claes upp i pyjamasen och sätter sig i bilen för att skjutsa Nafizullah till Laxne. Därifrån åker Nafizullah själv vidare med buss till skolan och gymnasieprogrammet i Gnesta.
– Fast häromdagen blev han åldersuppskriven av Migrationsverket på grund av ett ben som växt ihop i kroppen. Titta på honom, han är ju inte 18 år! Det är ju vansinnigt.
– Herregud, den här killen har kroppsarbetat sedan han var liten! Klart att skelettet påverkas. För några år sedan var han analfabet och vallade getter i bergen, säger Claes som förkastar de kritiserade åldersbedömningarna, som bland annat bedömts som rättsosäkra och ovetenskapliga.
– Men nu är det jul och visst är jag en curlingpappa som kanske köper lite onödigt många prylar åt honom. Men varför skulle jag inte få göra det? undrar Claes samtidigt som han är medveten om att det liv Nafizullah erbjuds är privilegierat.
Claes är en av alla människor som blev så starkt berörd av den flyktingvåg som nådde Sverige 2015 att han inte enbart kunde stå bredvid och se på. Han är entreprenör och trädgårdsmästare och har en gård med 200 fårtackor, kor och höns så vände sig Claes till Gnesta kommun och anmälde sitt intresse för att ställa upp som familjehem.
Gnesta kommun tackade nej eftersom man då i stunden inte såg något behov, berättar Claes.
– Istället var det Botkyrka kommun som nappade via en artikel i SN faktiskt.
14-årige Nafizullah hade i princip bara hunnit fram till Malmö och därefter bott två veckor på ett boende innan han hamnade hos Claes. I början kommunicerade de vid frukostbordet genom att peka på äggkopparna och nämna färgen på dem. Men i dag pratar Nafizullah väldigt bra svenska med tanke på den korta tid han varit här.
– Själv vände jag mig till Svenska Afghanistankommittén för hjälp. En ung kille som varit här i tio år kunde tolka åt Fahim så han slappnade av och vågade lita på oss, berättar Stina som är god man åt 19-årige Fahim Nikzad som tidigare bott på ungdomsboendet i Gnesta.
– Att bo i en familj innebär att vi oftare pratar svenska och därför lär oss språket mycket fortare, säger Fahim.
På frågan om alla kan ta emot ensamkommande så svarar Stina och Claes unisont ja.
– Det är ju alla möjliga som hjälper till - pensionärer såväl som direktörer. Ofta tycker jag att det är de som har minst som ofta hjälper till mest.
– Man kan ju bara börja med att pröva att bli språkvän genom att fika en gång i veckan. Alla kan göra något.
Lite mod är det enda som krävs, hävdar Skeppstaborna.