Äldreomsorgens dilemma

Vården behöver fler händer och fötter, brukar det heta. Men det är inte alltid där problemet ligger. Med många vikarier och outbildad personal kan påfrestningarna tvärtom bli ännu större för den ordinarie personalen. Äldreomsorgen tycks ha hamnat i en ond cirkel. Med stor personalomsättning följer dubbla pass, indragna ledigheter och utbrändhet.
Utbildningsnivån inom äldreomsorgen sjunker allt eftersom den äldre vårdpersonalen går i pension eller slutar av andra skäl. Få ungdomar söker sig till den gymnasiala vårdutbildningen och allt för lite görs för att attrahera vuxenelever.
Bland personalen beräknas cirka 40 procent vara outbildad i den så kallade professionella äldreomsorgen, som om vem som helst kan arbeta med gamla och sjuka människor. Så är det naturligtvis inte.
SN har nyligen skrivit om Lisa Lundström, 95 år, vid S:t Annas äldreboende. Hennes berättelse har berört många läsare. När hon säger att det inte är blåmärkena efter fallet från toalettstolen som smärtar henne mest, utan personalens kränkande bemötande, känner man sorg och förtvivlan.
Hur kan någon finna det så lustigt att se den hjälplösa kvinnan ligga på golvet att personen ifråga ger ifrån sig ett gapskratt? Och hur kommer det sig att man skriver nedsättande omdömen om Lisa Lundström i hennes journal?
Det kanske kan finnas olika tolkningar av vad som har skett. Men det är så här Lisa Lundström och hennes anhöriga upplever situationen i äldreomsorgen. Och de är inte ensamma.
Lösningen i det här fallet är inte mer personal. Vad äldreomsorgen behöver är ett gott ledarskap och kompetent personal som får chansen att utvecklas och vara stolta över sitt arbete.