Ale Möller var förstås nyckelpersonen. Rolig och alltid glad var han som presentatör. Han verkade också kunna spela alla låtar från hela världen och alla instrument. Han började med att spela duett med sig själv på två flöjter. Och sedan knäckte han mig lite med att också kunna spela trumpet med sordin. Ändå var han som mest fantastisk med överblåsning och övertoner på en alldeles vanlig sälgflöjt. Visst var det med mikrofon och efterklang, men ändå!
Bakom honom stod Mats Öberg vid sin keyboard, som han kunde få att låta hur som helst: som hammondorgel eller som en skog av marimbatoner eller som den djupaste bas.
Rafael Sida är alltid en fröjd att höra, en slagverkare som lyssnar och skapar i ögonblicket, som verkar snarare spela fram en massa toner ur sina fingrar och handflator än slå. Och som använder folkliga trummor och rasselinstrument.
Denna gång var också Emilia Amper med och bjöd på en storpolska på sin fantastiska nyckelharpa, inspirerad av en vildmarksvandring i björnrike.
Men de som bokstavligen satte färg på kvällen var gästerna. De bor numera i Sörmland men har sång, musik och dans med sig från andra länder.
Fantastiskt stark sång och dito trumspel med snärt och styrka fick vi av Mamadou Sene och Dawcoumba Diop från Senegal. Till Nilens stränder i Sudan togs vi av Amir Mohammed, som fick oss alla att sjunga med i refrängen ”Ahumbe”.
Persisk kultur och en urgammal föregångare till gitarren fick vi höra av Reza Manesh. Och när hans sång om kärlek gick i moll passade Emilia Amper på att flika in en strof ur ”O tysta ensamhet”, och det passade fint.
I Oxelösund var han nyligen, elgitarristen Joey Belmondo, som med Paris och New York bakom sig synbarligen och hörbarligen håller Jimi Hendrix levande.
Musikerna från Scenkonst Sörmland hade arrade stämmor att spela och fyllde på med träblås och stråk. Roligt att Åsa Karlberg fick med sin tvärflöjt ta oss till Grekland och klagovisan ”Chant de Linos”.
Fride Jansson