Jag kan bli lite trött på klimatförändringssnacket. Det var egentligen samma sak som för tio år sedan när det senast var på tapeten riktigt ordentligt. Så gott som allt prat om att vara miljövänlig kanaliserades in i att vara klimatsmart – oavsett vad det handlade om.
Det finns tyvärr väldigt, väldigt många miljöproblem på den här planeten. En stor del av ryggradsdjuren – de som liknar vår egen art mest alltså – har dött ut sedan 1970-talet. De har lämnat oss för gott. Östersjön är övergödd, har döda bottnar, är i viss mån utfiskad och – ja, här skulle jag kunna fortsätta ett bra tag till.
Jag hade hellre sett att vi började göra mer miljöjournalistik, men när SN nu skulle göra artikelserien ”Nu eller aldrig” om klimatkrisen så är det klart att jag, som avdankad miljöreporter, är med.
Men samtidigt: Utsläpp av koldioxid och andra växthusgaser ett tämligen bra indikation på annan typ av miljöförstöring. För det mesta av den mänskliga aktiviteten som förstör jordklotet och dess invånare gör också att det blir mer koldioxid i atmosfären. Hugger man ner en bit av Amazonas försvinner livsmiljö för de djur och växter som bor där – men mängden koldioxid i atmosfären ökar också när växtligheten som huggits ner inte längre kan ta upp den.
Och något ligger också och skaver i bakhuvudet från meteorologilektionerna – ja från vilken naturvetenskaplig lektion som helst. Tillsätter man lite värme händer det saker. Det är ett som är säkert. Att mängder av forskare har dragit i nödbromsen och närmast desperat vädjar till världens ledare och befolkning att ta varningarna på allvar skaver också. Det verkar vara på allvar nu. På riktigt.