Alla gör rätt och ändå blir det fel

Insatserna genom socialtjänsten ska vara av god kvalitet och människor i socialt utsatt läge ska erbjudas hjälp. Allt arbete bygger på demokratiska principer och särskilt individens integritet ska respekteras. Det innebär att en människa har rätt att tacka nej när socialtjänsten sträcker ut en hjälpande hand. Men det är liksom inte sol hela dagen. Särskilt inte när det handlar om barn som far illa. Det visar den nu aktuella nyheten om misskötsel av tre barn, bosatta i stockholmsområdet.
Barnets bästa ska alltid sättas i första rummet. Att barnets bästa är att vara med sina föräldrar är en djupt rotad samhällsvärdering. I gränslandet mellan frivilligvård genom socialtjänstlagen och tvångsomhändertagande genom lagen om omhändertagande av unga, finns fundamentala fri- och rättigheter. Att omhänderta ett barn utan vårdnadshavarens samtycke är en inskränkning av privatlivet vilket är en konventionsgrundad rättighet. Det är ingen absolut rättighet och med stöd i lag får den inskränkas.
Fluffiga fraser och oprecisa begrepp såsom ”insatser av god kvalitet”, ”goda levnadsförhållanden” och till och med ”barnets bästa” framställer sociallagstiftningen som ett trubbigt verktyg. Dessvärre måste nog utformningen av lagen vara aningen trubbig eftersom verkligheten som den ska reglera inte exakt kan återges i paragrafer. När, som nu är fallet, situationer uppstår som tydligt visar att något har gått snett är det viktigt att göra en felsökning. Men det är också viktigt att påpeka att i många fall är det sol just tack vare sol.
Så finns dessvärre situationen när socialnämnden har beslutat om att ingripa då det finns ”påtaglig risk” för att den unges hälsa och utveckling skadas. Omhändertagandet ska prövas av en domstol som kanske tycker att det förvisso finns risk för skada men att risken inte är påtaglig. Det innebär att omhändertagandet i det aktuella fallet har inte det obligatoriska lagstödet.
Vem, om någon, har gjort fel i en sådan situation? Har socialnämnden gjort en höna av en fjäder? Har grannarna inte klagat tillräckligt högljutt på missförhållanden? Har domstolen lagt en annan definition av ”barnets bästa” till grund för beslutet? Har lagstiftaren satt ett för högt beviskrav?
Utövande av offentlig makt kräver stöd i lag. Så måste det vara och det gäller även för socialtjänstens arbete. Men utövare av offentlig makt får inte glömma bort att bakom all pappersexercis finns livs levande människor. Framförallt får inte utsatta barn fastna i byråkratiska konstruktioner.