Alla har sett skrythyllan

När Oxelösundaren Bengt-Åke Boysen Johansson tittar ut genom köksfönstret är det för att se på sina älskade rosor. Den som glider förbi på vägen nedanför hans hus ser bara skulpturerna. Metallstatyer som föreställer gudinnan Nike, en massiv kanon, en sjöjungfru som spelar lyra och många fler. Mitt i alltihop sitter en gyllene Gert Fredriksson i sin kanot och samsas med de andra om platsen som Bengt-Åke kallar skrytet.
Folk tror att jag vill skryta med mina figurer, men så är det inte. Jag vill visa vad man kan göra, så att andra också får idéer och gör något i sin egen trädgård, säger han och tummar på det handsnidade järnräcket från 1948.
Bengt-Åke har blivit van vid att folk kör sakta förbi hans hus och vänder på huvudet, så att de kan fortsätta titta fast de kör vidare. Men honom själv ser man inte ofta, om man inte räknar självporträttet, en smed med hammaren i högsta hugg som står längst upp i trädgården. Nej, Bengt-Åke brukar vänta med att gå ut tills på kvällen, då vattnar han rosorna med gödning
På sommaren kommer tyskar och amerikaner. De parkerar bilen vid Stenviksbadet och knackar på. Men jag kan ju inte engelska, och absolut inte tyska. Då får min delbo Ingegerd ta över.

Skrythyllan har byggts på med någon figur då och då. Senaste tillskottet är två sjöhästar vid sjöjungfruns fjällbeklädda stjärt.
Jag ser en staty eller en bild och så får jag för mig att snida något liknande, som gudinnan Nike till exempel. Jag hade sett en staty som föreställde henne, fast utan huvud. Då ville jag göra en egen version med huvud.
I källaren ryms en smedja där Bengt Åke tillverkar alla sina figurer. Ibland är de så stora att han får tillverka en del i taget för att få ut dem genom dörren och upp på skrytet, till allmän beskådan.

Alla har sett skrythyllan

I den lilla staden med det stora järnverket har metallen en självklar plats. Extra tydligt syns det på Stenviksvägen, där rosenbuskarna omges av omsorgsfullt snidade trädgårdsskulpturer.