Alla tankar riktas mot OS-finalen

Jag brukar se på teve eller lyssna på radio också. Och så sitter man och tittar lite på datorn här framme. Det händer ganska ofta att man tävlar mot klockan att man ska hinna så och så många kilometer på 20 minuter, säger Henrik Nilsson.
Men det är så tråkiga pass att jag sällan håller på mera än 50 minuter, tillägger han.
Men från och med nästa vecka kan sonen Melker, tre månader, få tillbaka sin barnkammre på Jordgubbsvägen, för då är det utomhuspaddling som gäller. I Sydafrika.
I fjol sa axeln ifrån, vilket egentligen gjorde det där VM-guldet i Gainesville omöjligt.
Numera känner jag inte av axeln alls när jag paddlar. Nu är det en armbåge i stället har ont i ett tricepsfäste, säger Henrik med ett lätt skratt.
Vadå är det något allvarligt?
Jag tror att det bara är en lättare överbelastning har fått behandling men är inte så nervös som i fjol. Det blir jag när det går veckor som jag inte kan träna enligt planeringen. Förra årets försäsong med axelproblemet var en enda lång pina.
Även ett lätt skadat muskelfäste kan ändå medföra problem. I och med att K2-paret satsar på att dubblera och även köra det mera explosiva K2 500 under OS behövs det byggas på muskler just nu.
Jo, det känns som att den muskelmängd som jag tappade under min skada var mest märkbar på 500, men det gjorde nog lite grann på 1 000 också.
Överträning knäckte skidstjärnan Per Elofsson. Henrik använder inga fysiologer, utan det sunda förnuftet.
Där har jag en enkel regel. Jag slutför aldrig något träningspass när allt känns helt kasst, när pulsen knappt går upp och man känner att det bara är tråkigt och inte ger något alls. Då åker jag nästan alltid tillbaka hem igen efter tio minuter.

Allt är individuellt anpassat.
Det är delvis därför som jag och Markus har valt att träna helt på egen hand inför OS. I en landslagstrupp är det alltid någon som känner sig pigg och vill dra med en ut när man själv egentligen hade tänkt vila.
Tre dagar med tre pass varje dag. Och så en vilodag. Så ser dagarna i Sydafrika ut. Tufft!
Men där har man absolut ingenting annat att tänka på, och då går det ändå ganska bra.
De har kallas kanotvärldens bohemer, men det är alltså stenhård träning det handlar om.
Och den tänker jag på varje dag, säger Henrik spontant.
Har ni lärt er något av de senaste årens VM-tävlingar där ni har vunnit men ändå inte känt någon toppform?
Vi ska försöka lära oss mera om toppning av simmarna. Det är något som dom verkligen behärskar. Men vi tar bara de korn som passar oss bäst. Vi gör ju inga drastiska förändringar med lite distans till USA-VM var känslan att vi trots allt fick ut det mesta där med tanke på förutsättningarna, säger Henrik.
Har du planerat något efter OS kan en guldmedalj där som är det enda du saknar rent av vara en snygg punkt för hela din karriär?
Nej, jag har redan nu bestämt mig för att köra minst en säsong till, men i så fall blir det nog i K1:an, säger Henrik lite hemlighetsfullt.
Så OS kan vara det sista vi ser av en K2-kanot med Markus Oscarsson och Henrik Nilsson?
Vi har gett K2:an så många år nu så det känns som att detär dags att prov på något nytt.
OS är faktiskt inte det enda mästerskapet i år. Det avgörs ett EM också, i polska Poznan.
Men eftersom EM går redan den i slutet av maj (2023), så kommer vi vara väldigt nedtränade då. Det finns bara utrymme för en enda toppning den här säsongen.
Henrik och Markus är redan förhandsnominerade på K2 1 000 meter och till 99 procents säkerhet klara även på halva distansen, men de sista kanotplatserna till Aten delas och det finns dem som mer än gärna vill se Henrik och Markus i en K4:a i Poznan.
Men det har absolut inte varit några övertalningsförsök. Och kommer det en fråga så har vi redan vår linje klar, det blir bara K2. Möjligen att vi kör lite K2 200 förutom OS-distanserna för snabbhetens skull.
Det är K2 och OS som finns i Henriks tankar där han sitter i paddlingsmaskinen.
Och 221 dagar framåt.
Då börjar kanoten i Aten-OS