Allt för mycket glömdes och gömdes i euforin

Ni i Europa är galna och du som gillar EU tycker om att plåga skuldsatta människor, blev jag informerad om i ett mail i går. Det är inte lätt att vara EU-vän i dessa dagar, och min australiensiske vän sammanfattade kritiken strax efter att det grekiska valresultatet kom. Grekland fuskade sig in i eurozonen och ingen i Bryssel tänkte på att kontrollera siffrorna, enligt vännen som är nationalekonom. När bluffen uppenbarade sig lånades miljarder euro ut till det barskrapade landet som på något mirakulöst sätt nu förväntas betala tillbaka. Genom att dra åt svångremmen i välfärdsstaten skulle det bli pengar över. Men grekerna har blivit utfattiga och ekonomin försvagats ytterligare, lyder vännens analys, som avslutas med den ironiska frågan surprised?
Till marknadernas stora lättnad blev det inte vänsteralliansen Syriza som vann helgens parlamentsval i Grekland. Ledaren Alexis Tsipras gick till val på att riva upp återbetalningskraven till EU-institutionerna samtidigt som han propsade på att landet skulle få vara kvar i valutaunionen. Om Syriza vunnit hade tålamodet hos Tysklands förbundskansler Angela Merkel varit slut, efter alla försök att göra de grekiska siffrorna svarta igen.
Men nu har farhågorna om det som ordvitsiga journalister döpt till Grexit – ett grekiskt utträde ur eurozonen – lagts på is. Efter konservativa Ny demokratis knappa seger kippar omvärlden efter andan. Valresultatet är en seger för Europa utbrast partiledaren Antonis Samaras, som nu vill skapa en bred regeringskoalition för att stabilisera det politiska läget i landet.
Kanske kan det få EU-ledarna att bjuda till en smula – till och med från Europas ordningsamma centralmakt kommer sådana indikationer. Vi kan tänka oss att förlänga lånetiderna om Grekland visar betalningsvilja, sa Tysklands utrikesminister Guido Westerwelle till tyska radio Deutschlandfunk i går (18/6). Och i socialisten Françoise Hollande har Franskrike en president som vill använda morot i stället för piska. I klassisk keynesiansk anda propagerar han för tillväxtpakt med argumentet att man inte kan svälta sig ur armod.
Politikernas ideologiska hemvister har blivit tydliga under krishanteringen, och vilken strategi som ska användas står högst på dagordningen inför nästa veckas EU-toppmöte i Bryssel. Men det är svårt att komma bort från domen som min australiensiske vän utfärdade – att vi är galna i Europa.
Visst går han för långt i stt påstående, men det är sant att något i EU-projektet är galet. Sedan det drog igång på 1950-talet har entusiasmen stundtals drivit på förändringar allt för snabbt.
Nu finns en ekonomisk union med frihandel och en monetär union med gemensam valuta på plats. Två fundamentala bitar fattas. För det första sviktar den demokratiska legitimiteten. Tjänstemännen i EU-kommissionen har relativt stor makt när det gäller att skriva lagar, en makt
som i många länder ligger hos de folkvalda.
I eurozonen saknas även den finanspolitik som är nödvändig för att hålla ihop valutasamarbetet. Krisen skulle kunna ha blivit mindre akut för Grekland och Spanien om vissa gemensamma skatteregler funnits på plats när eurosedlarna började tryckas.
Om eurosamarbetet ska hålla, och en dag göra Europa välmående igen, krävs stora uppoffringar från medborgare och nationella parlament.
Mer makt måste förflyttas från huvudstäderna ner till Bryssel och Strasbourg. Så kan Europa bli en konkurrenskraftig och sammanhållen kontinent.