Allt håller inte i dag

Då i början av 1960-talet var utbudet litet. Tills Hasse&Tage kom och hade med sig Gösta Ekman och Monica Zetterlund. Ungdomar i dag kan inte förstå hur dessa kom att påverka generationer av svenskar med sin humor och samhällskritik. Revyerna sändes på tv, och i radio gjorde Hans Alfredson varje dag en ny Lindeman. Men håller allt det de skrev och gjorde i dag? Och hur fungerar det med andra sångare och skådisar än originalens? Nja, så där, får väl svaret bli efter gårdagskvällens föreställning i Oxelösund. En monolog som Tages efter olyckan i Harrisburg lever ju av hans försmädliga finurlighet och hans dragningar med rösten. Samtidigt brukar många retorikstudenter i dag öva sig på den med att tala, och Leif Gellerfalk gjorde sin version rätt bra, nära originalet men i mindre skala och utan att härma. En sketch som den om uppdelningen av notan på krogen är däremot åldrad men i varje fall nostalgiskt tacksam – en helkväll anno dazumal för bara 54:50 – och fungerade hyggligt tack vare gitarristen Christer Karlberg som pratade skånska och påminde om Hasses torra dryghet. Ann Kristin Hedmark började osäkert med svajig sång i You Must Remenmber This, det vill säga As Time Goes By. Men i flera nummer fick hon till det där riviga som behövs, till exempel för Donna Juanita, likaså det kärleksfulla bossanovastuket för hyllningen till en fyra i Rågsved med egen frysbox och köksfläkt. Peter Harryson var på många sätt kvällens motor och som väntat sprutande energiknippe. Men sången om Styrman Karlsson som hade foten i en potta kändes fånig och blev överdramatiserad. Men stort plus för yrkesskickligheten att få varje stavelse supertydlig i slutets ”i en byrålåda i en chiffonjé”. Däremot var han utmärkt typecastad med vitt skägg och hår som mannen som rymt från ålderdomshemmet och går gratis på bio och med frustande vitalitet klagar över allt elände med outsourcing och blöjor som vägs innan de byts för att ekonomin ska gå ihop. Likaså kunde han göra något någorlunda aktuellt av klockarens berättelse om Pastor Jansson, han som är en så modern präst att han inte har några bestämda åsikter om nånting. Kyrkans ställning nu är väl lika svajig som då, hos Hasse med ett skönt underifrånperspektiv med stänk av västgötska. En dryg översittare levererade Peter Harryson också, när det blev kafferast på jobbet, högljudd möjligen i överkant i stället för originalets bossiga tonfall. I orkestern gladde hela tiden Christer Karlbergs gitarr, medan ljudet från kontrabasen lät hopplöst burkigt och tonhöjdsfattigt via förstärkningen.

Allt håller inte i dag

Folk hade enklare sinne för humor förr. Det sägs så ibland. Kanske är det sant. I dag finns hur många kanaler som helst på tv och radio, och rader av ståuppare och serier med pålagda skratt.