På Stockholms stadsteater har Mattias Andersson valt att presentera "Ett drömspel" version 2.0, fast förankrat i nuet. Utvalda stockholmare har fått svara på frågan "Är det synd om dig?". Resultatet har han bakat ihop med Strindbergs text från 1901 och lagt till en personlig touche.
En del känns igen: Guden Indras dotter nedstiger på jorden för att ta reda på om det är synd om människorna. Och människorna är inte sena att svara: mycket är elände, misär och hopp som gått förlorat.
Dottern spelas med yttersta fingertoppskänsla av Josefin Ljungman, som trots spädhet i både fysik och röst har förmågan att vrida på intensiteten till det yttersta. Hon leder oss försiktigt in i ett betongkalt väntrum, där människor i olika åldrar och från olika bakgrund väntar. De dokumentära inslagen läses upp från papper och i mikrofon, papper som Indras dotter samlar ihop för att bygga upp en samlad bild av mänskligheten.
Hon gör vad som förväntas av henne, kanske som en utsträckt olivkvist till de stackars olyckliga människorna. Hon bildar par med Advokaten – från tryckare på discot via bröllop och ilsnabbt rakt ner i vardagstristessen med skitiga blöjor och slentrianmässigt smågnabb över köksbordet.
Här funkar den precisa kombinationen 67 procent Strindberg, 22 procent dokumentär och resten Mattias Andersson perfekt, och känns både modern och evig. Björn Bengtsson är perfekt i rollen som lätt stressad och själstyngd advokat som ska balansera livet så att alla blir nöjda.
I akt två byter pjäsen helt inriktning och tar upp papperslösa och flyktingars situation – de som det är synd om på riktigt. Skrattet som byggts upp fastnar i halsen.
Vi får lyssna till fyra gripande människoöden, men sedan utbryter något slags kakofoni av lyxgnäll som står i skarp kontrast till de känsliga berättelserna. Resultatet blir tyvärr en distansering, som förstärks genom att Diktaren (Peter Eggers) får komma in som Strindbergs allseende alter ego och tolka det vi ser.
Det nya greppet kastas åt sidan – och där står vi plötsligt med metateater, dröm kontra verklighet och filosofiska funderingar igen. Precis som 1901.