Amandas fotbollsdröm gick i kras
Amanda Söderlund var 14 år och hade fotboll på hjärnan. En närkamp och ett förlorat korsband senare och drömmen var över.
Jag började lite smått efter rehabiliteringen, men jag tyckte knät fortfarande var ostabilt och jag kände mig rädd, säger hon.
Ett brett ärr löper över Amandas vänstra knä. Drygt 15 centimeter långt och inte speciellt snyggt.
Två gånger har hon opererat sig. Den första gången i Nyköping, den andra på idrottskliniken i Linköping.
Det var i mars 1996 som Amanda skadade sig.
IFK Nyköping mötte Flen i en träningsmatch. Jag kommer ihåg precis vilken spelare det var också. Jag tyckte nog hon satsade på att sparka mig, men jag vet inte. Jag vred i varje fall till knät.
Först var det tal om att halva korsbandet skulle vara av, men efter en artroskopiundersökning i maj stod det klart att det var hela korsbandet som var sönder.
Men de ville inte operera mig genast, dels tyckte de att jag var för ung, dels trodde man att sjukgymnastik skulle räcka.
I januari -97 fick Amanda trots allt lägga sig på operationsbordet. Inflammation, spruckna stygn och med sjukhussjukan som följd gjorde att rehabiliteringen gick långsamt.
De trodde att operationen misslyckats, eftersom knät fortfarande var ostabilt, så efter ett års rehabilitering bestämdes det att jag skulle operera mig igen.
Den här gången hos idrottsläkaren Jan Ekstrand i Linköping.
Och du gjorde det, trots att du visste att du var tvungen att gå till sjukgymnasten igen?
Javisst. Jag ville fortfarande spela fotboll.
När Amanda vaknade efter ingreppet fick hon dock veta att korsbandet såg bra ut.
Ekstrand berättade bara att han hade gjort i ordning menisken. Tagit bort någon lösbit som låg i knät. Han hade gjort det på en hockeyspelare tidigare och hans knä hade blivit bra.
Men för Amanda blev det aldrig riktigt bra.
Det blev lite stabilare, men det kändes alltid som om knät skulle hoppa ur.
Var det någon som sa åt dig att sluta spela fotboll?
Mina föräldrar var lite oroliga och min sjukgymnast tyckte nog att jag skulle ta det lugnt och fundera på om fotbollen verkligen var värt det här.
Tre års träning hos sjukgymnasten och två operationer då ger Amanda upp.
Alla andra kom och gick hos sjukgymnasten, men jag blev kvar. Det var inte roligt.
Amanda erkänner att hon först var arg för det som hände henne, drömmen om en fotbollskarriär som så snabbt gick i kras. Men efter bland annat ett år utomlands har hon fått perspektiv på tillvaron.
Jag har glidit ifrån fotbollen. Fått andra intressen. Men visst hade jag hoppats på att få sluta på ett annat sätt.
Varför tror du att skaderisken för kvinnliga fotbollsspelare är tre gånger så stor än för manliga?
Jag vet inte. Men för min del berodde det inte på muskelmassan. Jag var vältränad. Och jag vill heller inte köpa idén att fotboll inte passar tjejer. Jag vet faktiskt inte.
Så jobbar vi med nyheter