En arbetskamrat till mig och jag pratade om hur tråkigt det är att faktiskt inte heja på något lag utomlands, vi har båda försökt men det går inte. Som jag har försökt, det har varit Arsenal, Inter, FC Barcelona och nu senast Sporting Gijón men det går inte, nerven eller känslan finns inte där.
Det är inte som när mitt lag här i Sverige spelar. När allsvenskan drar i gång följer jag matcherna slaviskt, allt för att analysera vilka motståndare som blir farliga, är Malmö FF så bra som alla förväntar dem att bli, kommer AIK kunna försvara guldet, Sebastians Larsson, är avstängd, det är bra för vi möter AIK i nästa omgång, och så vidare. Hela den känslan är underbar, engagemanget, man lever med sitt lag, gör spelarna en svag insats är man förbannad i flera dagar, är de bra och vinner, är man glad lika länge som man varit ledsen, jag saknar allt det där under vintern.
Jag blir avundsjuk när jag ser min kollega, som hejar på Liverpool, skriver Brrrrrring United on på Facebook. Jag vill också känna det engagemanget, brinna för ett lag även när lamporna på de allsvenska arenorna släcks, känna den där extra nerven som det innebär när ens lag spelar. Men det går bara inte, det är fantastiskt kul att se på en Champions league match eftersom kvalitén är ofattbar, men det är inte så mycket mer än så, bra fotboll är alltid kul, men det är det.
I väntan på Allsvenskan och Svenska cupen ska starta får jag väl helt enkelt nöja mig med att snegla på min kollegas statusuppdateringar.