Andreas hantverk följer med genom livet
Andreas Wargclous liv går att följa genom att titta på bilderna han har på sin kropp. Tatueringarna illustrerar viktiga händelser hittills, och rena hudytor har lämnats för händelser som ska komma.
Sedan flera år tillbaka är Andreas själv tatuerare. Han har salongen Bodycount i Nyköping och håller extra hårt på åldersregeln.
Aldrig under arton, inte ens med målsmans tillåtelse, det måste man hålla på.
En tatuering är så frukanvärt permanent, när man är myndig vet man nog lite mer om vad beslutet innebär.
Andreas kom ihåg hur glad han var efter att ha gjort sin första tatuering och bestämde sig för att han ville ge andra den känslan. Tecknandet har gått som en röd tråd genom hela hans liv. Han ritar på människor, men skissar fortfarande på papper.
Jag vill prata med personen först för att se vad han eller hon gillar, så att jag får ett hum om smaken och vad de vill ha. Sen ritar jag förslag.
Om man letar efter motiv är det viktigt att man inte bara tittar efter en färdig bild, inspiration kan man hitta överallt, jag själv kan finna mig dumstirrandes på stuckaturer i Gamla stan till exempel.
En tatuering är något högst personligt, Andreas anser inte att han har rätt att komma med en massa åsikter om vad som är fult och snyggt.
Jag kan förklara att det kanske kommer se konstigt ut om man väljer ett ställe på kroppen där huden ändras mycket, eller att strukturerna på någons arm inte passar så bra med linjerna i just det motivet. Men de råden har inget med min personliga smak att göra.
När tatueringen på Andreas hand kom till för tolv år sedan var det inte lika socialt accepterat att ha en tatuering som i dag. Då hade Andreas alltid ett säte ledigt bredvid sig på tåget.
Nu för tiden räcker det inte att ha en tatuering på handen för att sticka ut i samhället.
Andreas har en tatuering på bröstet. Den gjorde han på sig själv som en påminnare om en tung period i livet.
Människan försöker ofta skapa symbolik från livet till motiv och grafik och ord, medan många gör en tatuering istället för att markera någon viktig händelse i livet. Ibland är det undermedvetet, tror jag.
Om det tar ett år att bestämma sig för den första tatueringen tar det bara någon minut för den andra. Jag tror att man inrättar någon slags belöningssystem där man belönar sig själv med tatueringar när man gjort något bra.
Nästa år firar Andreas tio år som tatuerare.
Då kanske det är dags för en ny milstolpe, jag har mycket plats kvar.
Så jobbar vi med nyheter