Anis liv är som ett maraton
Mitt liv är som ett maraton, säger hon och visar upp två medaljer från Stockholm maraton 1996 och 1997.
Om jag klarar mig fram till mål, klarar jag allting. Jag kan inte lägga mig ned halvvägs.
Kina 1967. Ani är 14 år, Mao Zedong har påbörjat kulturrevolutionen i Kina och många fängslas. En av dem är Anis mamma, som är högutbildad och har ett jobb på en hög position.
Det var en obehaglig dag, jag glömmer den aldrig. Jag var på väg hem från skolan med min vän, när vi såg en stor folksamling som drog och slet i någon. Jag ville inte gå fram och titta, men min vän drog med mig och när jag kom fram såg jag min mamma ligga där. Allt blev bara svart för mig.
Kort därefter satte regimen press på Anis pappa. De försökte få honom att skilja sig, eftersom mamman kom från fel bakgrund, hon var inte kommunist. När han vägrade hamnade han också i fängelse. Båda hade turen att överleva, men blev utsatta för psykiskt och fysiskt våld. Under de tre fängelseåren fick Ani gå med mat till sina fängslade föräldrar tre gånger om dagen.
Jag är övertygad om att flera miljoner människor dog i Kina under den perioden. De sa att min farbror och mammas faster begick självmord men det tror jag inte på.
Senare sökte Ani bland annat konstnärlig och journalistisk utbildning men upptäckte att hon inte hade rätt familj för att accepteras på universiteten. Betygen var bra, men bakgrunden fel. Hon arbetade några år på kontor och som mellanstadielärare på landsbygden, innan hon kom till Sverige.
Jag älskar barn och skulle gärna vilja vara lärare eller arbeta på förskola, men det är långa utbildningar och jag är för gammal för att få studielån.
Nu övningskör hon för körkort, för att kunna gå vidare med en grävmaskinistutbildning. Envisheten driver.
Hela mitt liv har jag styrts av andra, nu vill jag själv vara den som styr, skrattar hon.
Så jobbar vi med nyheter