Ann-Marie vägrar rulla tummarna som pensionär
Det är så förbaskat roligt att sy. Det fina är att jag gör precis så mycket eller lite jag själv vill.
Jag föddes i Pajala för rätt länge sedan. Jag kom till Stockholm som 17-åring och började jobba i familj.
Ann-Marie lärde sig sy ordentligt under tiden i Karlstad. Hon var hemma en tid efter det att dottern Maria fötts och gick en kurs i yrkesskolans regi. Det var i början av 1960-talet.
Sedan sydde jag det mesta, både åt mig själv och Maria.
I dag är det konfektion som gäller för de flesta, men Ann-Marie tycker att det är något speciellt med hemsydda kläder.
När hon gick i pension ville hon inte bara sitta och rulla tummarna. Hon ville hitta på något som hon dels tyckte var roligt, dels kunde inbringa en slant.
Ann-Marie specialiserade sig på förkläden, kuddar och väskor. Och kimonor, ett plagg av asiatiskt ursprung.
Varför kimonor?
Jag fick idén när jag följde med min man Sune till Kina. Han var ingenjör på Centrifugalrör i Oxelösund. Kineserna tillverkar kimonor på export, bland annat till Japan.
Fast i Asien är en kimono oftast sydd i siden. Ann-Marie syr sina i bomull. Hon arbetar med flera olika mönster, men har en viss förkärlek för tyger med älgar och renar.
Mönstren är svartvita och grafiskt rena. De för tankarna till något fornnordiskt eller samiskt.
De är ritade av Heidi Lange, en konstnär i Stockholm.
Tygerna trycks i Frankrike och jag köper dem i Danmark.
Ann-Marie gör egna knappar också. Hon använder en plastring som stomme och klär den med langettstygn. I mitten sitter en femuddig stjärna. Ett otroligt pilljobb, ser det ut som.
Vad är langettstygn?
Det är lite svårt att förklara, men den som kan förstår hur det går till. Jag lärde mig konsten av min mormor Maria när jag var i elvaårsåldern.
Ann-Marie brukar åka runt och sälja sina produkter på utvalda mässor och marknader. Men inte fler än hon själv tycker är lagom.
Så jobbar vi med nyheter