Ja, det här kommer ju att gå bra, sa kollegan ironiskt när han ritade upp kurvan över hur mycket koldioxidutsläppen måste minska för att jorden inte ska värmas mer än 1,5 grader. Kurvan som har klättrat stadigt uppåt de senaste 30 åren måste tvärvända om bara ett par år för att det ska finnas hopp.
Kollegan, som kallar sig pessimisten, trodde helt enkelt inte att det skulle gå, och funderade skämtsamt på att döpa hela SN-satsningen på klimatet till "Det är kört". Men enligt FN:s klimatpanel är det inte omöjligt. De tekniska lösningarna finns och det går att ställa om. Men det krävs så klart att världens ledare bestämmer sig för att ställa om – och att världens människor inte röstar fram för många som Trump eller Bolsonaro.
För, som FN-chefen sade i sitt tal där han vädjar till världens ledare och medborgare, verktygen finns, det som saknas är ledarskap och viljan att göra det som behövs. Trots att vi har blivit varnade – om och om igen.
Redan på 1960-talet kände oljebolagen till klimatförändringarna. SVT:s dokumentär "Den stora klimatskandalen" visar hur de planerade för dem och byggde oljeplattformar och ledningar som skulle tåla ett varmare klimat. Samtidigt som de utåt påstod att klimatförändringarna var påhitt.
Många ropar redan på förändring, men vad krävs för att tillräckligt många ska göra det och för att ledarna ska lyssna? Hur mycket dyrare ska hästfodret bli av torrperioder som i somras och räcker det med ett återkommande bevattningsförbud som förhindrar oss att fylla våra pooler? Eller dröjer det, som min kollega pessimisten tror, tills många (MÅNGA) människor dör till följd av klimatförändringarna innan något händer?
Varje dag vi låter bli att göra något blir världen lite varmare, påpekade FN-chefen i sitt tal. Vi får se hur mycket varmare den blir innan världens ledare kommer överens. Min kollega undrar om det ens är någon mening att engagera sig. Men ärligt talat, vad skulle alternativet vara?