Ännu ett offer för stressen i skolan

Stressen i skolan har skördat ännu ett offer. Mig. Jag är krossad av den ständiga prestationsångesten, av viljan att göra mer än jag kan. Är det rätt? Är det så det ska vara? Under min högstadieperiod hade jag förhållandevis bra självförtroende. Jag visste att mina kunskaper låg över medel. Jag tyckte att jag var duktig. Nu, efter bara några månader på gymnasiet har jag insett att så är inte fallet. Det har mina kära klasskamrater samtliga genier och de eviga studierna visat mig. Självklart är viss självdistans nyttigt, men att vara övertygad om att man är sämst i världen är väl att ta i lite? Visst har jag hört talas om livets hårda skola, men det här är helt sjukt.

Lärarna talar om studiemotivation, att man måste inse att det är roligt att veta, och om att om man inte är engagerad i det man läser så kan man lika gärna låta bli. Jag håller med till 100 procent. Visst måste man vara motiverad för att kunna ta in det man läser, och visst vill jag veta. Men det faktum att jag vet att jag kommer att få ett stort IG, hur mycket jag än pluggar, mördar motivationen direkt. Visst, jag överdriver, IG lär jag nog inte få. Men det är faktiskt så det känns.
Det är inte själva skoldagen som är jobbig. Det är den ständiga känslan av att inte ha gjort det jag borde. Även om man har gjort läxorna, så finns det alltid ett prov som man borde börja plugga till, och har man gjort det med så finns det garanterat alltid något annat att ha ångest för att man inte gjort. Den där ångesten håller på att ta livet av mig.

Inte kan det väl vara meningen att man ska ägna tre år av sitt liv åt att plugga oavbrutet, utan någon som helst antydan till ett socialt liv? Att umgås med andra människor, och ägna sig åt saker man tycker är roligt, måste väl också höra till mognadsproceduren?
Visst skulle jag kunna börja plugga till proven lite tidigare, men samtidigt har jag så pass höga krav på mig själv att jag inte skulle klara av det. Om jag började med god framförhållning så skulle jag vara tvungen att få alla rätt på proven. Pluggar jag inte förrän i sista minuten så har jag i alla fall något att skylla på när det går dåligt. Visst är det sorgligt, att jag har blivit till en ursäkt inför mig själv.

Jag känner mig redan totalt psykiskt utbränd. Att gå och lägga mig direkt när jag kommer hem från skolan, och sedan sova till nästa morgon, skulle absolut inte utgöra något problem. Och sedan, när vi elever klagar lite försynt på alla dessa krav ser lärarna och övriga vuxna överseende på de små naiva barnen. Ni har inte sett början än, vänta bara tills ni kommer in i arbetslivet, säger de nedlåtande. I samma ögonblick är det som om de kastar verkligheten i ansiktet på mig. Du är dålig, dålig, dålig ekar det inuti mitt huvud.
Jag tror inte att någon utomstående kan förstå under vilken press vi unga lever. Den allmänna inställningen är att vi klagar bara för att vi är lata och bortskämda. Det är under ett enbart den starkaste överlever- hot vi lever. Och jag är inte särskilt stark, jag är trasig. Har ingen aning om hur eller om jag ska lyckas ta mig ur det här. Och vetskapen att jag tydligen inte ens sett början än får mig bara att vilja gå och gömma mig.
Kanske är det fånigt av mig att vara så här deprimerad över några dumma små krav. Kanske är det bara vintermörkret som smyger sig på och tårar mina ögon, vad vet jag?