Arbetsplats GnestaLirka och locka är vardag för Eva
Alla äldreboenden är inte dåliga! Många trivs här, jag tror att det blir en annan social funktion än hemma där många är väldigt ensamma, säger Eva Löfgren, som arbetar med att aktivera och träna de gamla på Dagaborgs äldreboende i Björnlunda.
Men det gäller att locka och lirka, det är något man blir bra på. Ibland tror jag att man blir deprimerad på något sätt när man blir gammal, och då gäller det att dra dem ur det. En del säger nej för nejsägandets skull, sedan är de med och verkar tycka att det är roligt, säger Eva.
Fast det finns de som inte ger sig, då tror Eva att de har bestämt sig för att det räcker nu, att de gjort sitt.
Roligast är när man kan förgylla någons dag, det ska inte behöva bli tråkigt att leva bara för att man flyttar till äldreboende, som vår chef brukar säga.
I det lilla slöjdrummet på bottenvåningen i Dagaborg står midsommarstänger i trä. De har målats av gamla, vissa med detaljerade små vita blommor, andra med klumpigare blomster.
Midsommarstängerna bär vittne till Evas roligaste del av arbetet. När hon sitter och slöjdar tillsammans med en liten grupp pensionärer får hon dels dela med sig av intresset för hantverk, dels höra historier om en tid som svunnit.
Eva får ofta beröm för sina idéer och säger att personalen och chefen har stor del i genomförandet. Goda ord åt alla håll, med andra ord.
Kanske är det på grund av den goda andan som man vågar göra andra, lite annorlunda aktiviteter.
Kanske behövs det lite skoj mitt i gåträning och att boende blir sämre och dör.
En raksalong för herrar, komplett med ett glas öl för de nyrakade pensionärerna är en av Evas idéer, skönhetssalongen för damer med cider som komplement likaså.
Andra aktiviteter är fester i amband med helger, en årlig resa och högläsning av både böcker och tidningar.
Bingo är en mer traditionell aktivitet, med tankar om sifferträning och hjärngympa bakom. Bingo vinner dock inte allas gunst. Kurt Arnsteg har aldrig tidigare spelat.
Han flyttade in på Dagaborg för några dagar sedan.
Det är svårt, allt är nytt, säger han medan han tar sig ett bloss tillsammans med personalen på trappan.
Men Kurt är ändå med på bingon.
Tolv. Etta, tvåa. Nitt-on. Etta, nia. Två. Enkel tvåa, mässar Gunilla Lindström.
Eva Löfgren upprepar siffrorna högt för Tora Andersson, som inte hör så bra.
TVÅ! EN TVÅA!
Trettiotvå? Frågar Tora.
Till sist löser de problemet med att Toras öron inte vill vara med på bingo genom att Gunilla visar upp de små numren.
Kurt, som egentligen inte ville vara med, vinner första omgången, andra? och tredje. Men priserna består av choklad, och det äter inte Kurt.
Du får ha chokladen på rummet, då blir du populär hos damerna, skämtar Gunilla.
Men Kurt ger tillbaka chokladen. Pengar, det vore något att vinna, det.
Efter bingon är det dags för Eva att trappträna med Birger Tunberg, som sitter i rullstol mesta tiden.
Han tar tag i trappräckena och segar sig upp medan Eva står bakom, beredd att hjälpa till. I hennes arbetsuppgifter ingår att utföra träning på order av sjukgymnaster och arbetsterapeuter, hon fungerar som en sorts assistent. Och här märks lockandet och pockandet.
Jag var starkare förr, då kunde jag gå, säger Birger nedslaget.
Det ser nästan ut som om han tänker ge upp det svettiga arbetet med att kliva upp och ner på första trappsteget.
Det går ju jättebra, Birger. Du tog trettio steg i förra omgången!
Birger tar nytt mod och fortsätter. När det blir dags att gå blir Birger ännu mer medveten om vad han haft, vad som nästan gått förlorat.
Då kommer Eva på tricket; hon frågar om inte Birger ska räkna stegen på swahili. Och Birger glömmer bort hur knöligt det är att gå med rullatorn medan han berättar om de 33 åren i Östafrika och om swahilins utbredning.
På lunchrasten diskuterar Eva medias bild av äldreboenden med kollegorna.
De blir upprörda av foton av blåslagna gamlingar, det gör arbetsdagarna tunga.
Sedan kommer samtalet in på om gamla får komma ut eller inte. På Dagaborg är det ofta fika ute, och ofta utflykter. Men på andra äldreboenden finns det de som aldrig får se solen.
Jag undrar vad det beror på, vi har inte mer personal här än på andra ställen, vi kanske prioriterar olika, säger Eva.
Det blir indirekt ett uttalande som ger mycket högt betyg åt personalen.
Kanske behövs självkänslan för att komma in i den goda spiral där man faktiskt orkar fortsätta locka och lirka med de gamla.
Så jobbar vi med nyheter