Hans handslag är närmast fjäderlätt. Vetelängden tvingas han dela med vänster näve. Att skriva på datortangenterna blir till en maklig pekfingervals.
Han kan nu röra högerhandens fingrar med allt större lätthet. Men från handloven, uppför armen hela vägen mot axelfästet, löper ett långt operationsärr. Det är ett vittnesbörd om att något allvarligt har hänt.
Faktiskt kunde Marcus Eriksson ha dött.
Det var för snart sju månader sedan. Han var i skogen, motionsåkte med crossmotorcykeln. Plötsligt fick han sladd. Marcus for med fart och kraft rakt in i ett träd. Hade huvudet slagit i först, kunde alltsammans ha varit slut. Men det var högerarmen som tog smällen – och det var illa nog.
Den slets bokstavligt av vid axeln – ben, muskler, nervtrådar, pulsådern. Bara skinnet höll armen kvar vid kroppen och räddade honom från att förblöda.
Där var han, mitt i skogen, med en arm som vridit sig 180 grader från fästet. Smärtan? Den kan bara inte beskrivas.
– Adrenalinet kickade i gång och jag var vid medvetande hela tiden. Först i ambulansen, tror jag, slocknade jag. Antagligen drogade de mig.
Marcus var inte ensam och fick därför hjälp att larma SOS. Han fördes i ilfart till Nyköpings lasarett, blev magnetröntgad och skickades vidare med blåljus till Karolinska sjukhuset i Stockholm. Där hade kroppstemperaturen dippat till 34 grader. En stab av specialiserade kirurger och narkosläkare arbetade med honom i elva timmar. Det gick åt tre liter blod. Men det var bara början.
Under en månads tid opererades han åtta gånger och gick igenom två transplantationer. När han första gången vaknade ur chock och morfinrus sneglade han mot armen.
– Jag var beredd på att den skulle vara borta.
Först nu, i sommarens sista andetag, börjar han bli sig själv igen, beskriver han.
– Det gäller också den mentala biten. Från att vara en person som var van vid att ta hand om andra, blev plötsligt jag den som skulle tas om hand. Det har varit tungt att komma tillbaka, och det har inte direkt varit så att jag velat gå ut på stan och träffa folk.
Ärren på hans kropp mäter sammanlagt 1,50 meter. Det är första gången som Marcus Eriksson blivit sydd, trots alla år i extremsportens värld.
Han började köra motocross som sexåring. Vid 21 gick han över till roadracing och nådde elitnivå i en sport där motorcyklarna stundom pressas över 250 km/h. Han har en "skrythylla" med pokaler och en silvermedalj från Nordiska mästerskapen 2005.
Från den tiden har han också 16 skelettfrakturer i sin patientjournal.
– Då åkte man in på sjukhuset, garvade och åkte därifrån. Det här var en helt annan sak. Det här var ett trauma.
I en sport så full av risker är ett stadigt psyke avgörande. Det gäller att inte försjunka i negativa tankar, att alltid se möjligheterna.
Det gäller förstås också i det ofta intensiva och stressiga familje- och yrkeslivet. När olyckan inträffade, var snickaren Marcus Ericsson mitt uppe i ett expansivt skede med byggföretaget som han deläger.
Olyckan har varit en tankeställare. Han är lugnare i dag, säger han. Vill sakta ner farten, umgås mer med hustrun Camilla och de tre barnen.
– Resten löser sig alltid.
Förra helgen vaknade Marcus Eriksson med ett leende. Plötsligt kunde han röra två av högerhandens fingertoppar. Det var ytterligare ett stort steg framåt i en läkningsprocess som länge gick frustrerande långsamt.
När nerverna i armen brast blev det som att klippa av en elkabel, beskriver han. Det gick inte fram några signaler till senor och muskler som styr fingrarna. Läkarna har därför tagit nerver från Marcus ena vad, limmat fast dem i armens nervtrådar som sedan börjat växa. Utvecklingen har gått fort de senaste månaderna, tycker han.
– Länge var jag likgiltig inför det mesta. Nu känner jag mig hungrig på att göra saker. Jag hoppas verkligen att jag kan hålla i en hammare igen; jag är ju hantverkare och tycker om att bygga saker. Jag vet inte om jag kommer att sakna att åka motorcykel. Jag känner att jag gjort mitt. Jag är inte ledsen för det.