Artisteri som lyfter Olrog

Har du träffat någon olyckskorp nyligen? Någon som sagt att det där med Olrogkonserter och årliga stipendier måste väl i längden självdö? Det kommer väl ändå inga nya, och alla Olrogsångare som finns är ju gamla gubbar. Ungefär så.
I så fall visade gårdagens program i Culturum att de har fel och att Olrog lever ett tag till.
För ett sådant vinnande artisteri som Jan-Olof Andersson visade i går kan charma vem som helst. Han fyller visserligen snart femtio men hade en ungdomligt humoristisk och kärleksfullt fritt handlag med Olrog. Och efter ett liv i musikens värld kunde han alla knep.
Han kunde variera sin röst och sin framställning hur lätt som helst, mellan de olika låtarna och inuti dem. Och så var hans gitarrspel så där avundsjukt enkelt, fast det är svårt, med flyt i alla djärva ackordväxlingar och ett skönt sväng i de jazziga låtarna.
Ett bättre betyg än publikens ovationer och även de luttrade Oxelösound-musikernas beundrande skratt kan man inte få för en sådan konst.
Han såg till att stå upp och spela på en lite mindre, plottrigare gitarr till burleska låtar som Samling vid pumpen och Konserverad gröt. Krum rygg, underbett och spretigt fotarbete förhöjde då komiken.
Sittande och med en riktig gitarr gjorde han eldig tango av möt våren i Södertälje och en lågmäld blues av de tre sniglarna, magnecylen och apoteket.
Enmansteater blev det av den upptagne doktorns ständigt upprepade tjugo kronor för varje ny patient, och tillsammans med storbandet Oxelösound skapade han en skojig Sinatra-Olrog-stil för Rosenbloms bröllopsresa.
Kanske visste ingen riktigt hur bra Jan-Olof Andersson var på egen hand, för då kunde han lätt fått ensam underhålla hela Culturum.
Men nog var det vackert med Oxelösound och hur skönt och svängigt de satte in Olrog i 40-talets och 50-talets svenska schlagers, som Sven Paddocks En grönmålad båt och Jules Sylvains När en stjärna från himlen faller, eller Povel Ramels Gräsänklingblues. Arrangörerna här var Lasse Samuelsson, Lasse Sjösten och Claes Rosendahl.
Och så fick vi höra nyskrivna arrangemang av Björn Eriksson och Åke Strandberg på Olrog-låtar, skojigast av dem Violen från Flen med intro från tufftågets start i Chattanooga och sedan melodin med bossakomp.
Körerna svarade för omväxling och färgrikedom men var på olika sätt inte färdiga med rensjungningen. Claviskören kom långt med entusiasm och kläder från anno dazumal till syföreningens moraliserande boogie woogie, och sångarna från Tessinskolan fick till det bra i Bergakungens land.
Aningen för lång blev kvällen så här utan paus, trots gott flyt i medverkandebytena. Och lite koncisare och värdigare såge jag gärna själva stipendieutdelandeproceduren.
Intressant var Görans röst ur publikhavet som spontant höjde summan med femtusen till tjugotusen. Skämt? Bevis på uppskattning? Men varför inte.