I slutet på 1800-talet var Borg ½ mantal kronoskattehemman i Sigtuna Rote, Frustuna socken. Gården ligger cirka tre kilometer söder om Gnesta.
Paret Karl Johan och Johanna var min morfars föräldrar. De kom till Borg som brukare år 1886. Morfar Ivar var två år då. Det fanns även en äldre bror, Erik. Han gjorde ett gott gifte och flyttade hemifrån 1895.
Samma år flyttade ägaren till Borg, en gamling vid namn Jonas Larsson, in som inhysing. Han betalade för sig med 75 öre/dag. Han blev så småningom dement och avled 82 år gammal, i oktober 1905. Av bouppteckningen framgår att hans närmaste släktingar var tre brorsdöttrar. Ingen av dem var intresserad av Borg, så Karl Johan fick köpa gården! Den värderades till 7 500 kronor i bouppteckningen. Karl Johan lånade pengar mot inteckningar. Han hade tur, som kom över en ganska stor gård!
Det gick bra för bonden på Borg. Sonen Ivar växte upp, man höll sig med pigor och drängar. Man skaffade fler kor och byggde en större lagård.
Ivar och Julia var kusiner. Men när de gifte sig år 1909 var detta inget hinder. Det blev snart tillökning i hemmet. Mellan åren 1910 och 1921 föddes två söner och fem döttrar. Barnen fick hjälpa till i arbetet, både i hushållet, utomhus och med djuren.
Scharlakansfeber var en svår sjukdom år 1917. Särskilt små barn var utsatta och många dog. När småflickorna på Borg blev smittade var föräldrarna säkert mycket oroliga. Men sonen Ellert var tack och lov frisk! Han var en försigkommen och duktig pojke. Var det därför som han skickades iväg till doktorn i Gnesta, för att hämta medicin åt systrarna? Det var mitt i vintern. Inte så långt att gå, bara tre–fyra kilometer. Men Ellert, som bara var fem år, kom inte tillbaka hem förrän det var mörkt, och han frös förfärligt.
Mamma Julia bäddade ner honom. Redan samma natt fick han hög feber och frossa. Röda utslag över hela kroppen. Man skickade efter doktorn, som konstaterade röda hund. Systrarna tillfrisknade så småningom, men inte Ellert. Den 5 februari dog han, till föräldrarnas stora sorg.
Långt in i vuxen ålder har hans systrar ältat frågan: Varför skickade man pojken? Fanns det ingen vuxen, som kunde gått i stället? Ingen kunde ge ett svar.
Gravstenen på Frustuna kyrkogård står kvar än i dag. "Vår lille Ellert, du är gömd men icke glömd" lyder inskriptionen.
Efter Ellerts död föddes Karl Olov, den efterlängtade sonen, den ende bland fem systrar. Att han skulle ta över gården en dag var givet. Något annat alternativ fanns inte. Tre av systrarna gifte sig och flyttade hemifrån. Mor Julia dog. Den äldsta systern Rut tog naturligt över husmorsskapet. Mellansystern Maja hade alltid haft bäst hand med djuren, duktig att handmjölka, trivdes med arbetet ute på åker och äng. Olle, Rut och Maja blev helt enkelt kvar hemma. De tre andra systrarna – Olga, Thyra och Inga – och snart även vi barn, kom ofta och hjälpte till när extra arbetskraft behövdes i höskörden, slåttern eller med djuren.
Sådan var min barndom. Jag älskade att vara med moster Maja i hennes dagliga sysslor, jag hade egna kycklingar, jag var med och motade kor, jag fick mata höns och grisar.
Morfar Ivar levde till 1955, han blev argsint på slutet. Vi barn var rädda för honom. Det var bara Rut, som han tålde.
Rut sydde åt fruarna i Gnesta, och fick på så sätt lite egna pengar. Rut var som man sa körksam, med andra ord troende. Hon var söndagsskollärarinna och cyklade till Gnesta varje söndag för att undervisa oss barn och gå i kyrkan. Rut skötte hushållet åt sina syskon hela livet. Hennes arbetsuppgifter var lika svåra och tunga som dem ute på fälten och i lagården. Dessutom hade hon tid och lust att sy och skapa. Som ogift kvinna rönte hon inte den uppskattning för sitt livsverk, som hon var värd. Hennes gudstro hjälpte henne livet igenom.
När åskan slagit ner i lagår´n var det Olle som först kom dit. Han fick med sig den vettskrämda hästen ut, sprang med henne uppför lagårdsbacken och lade på vägbommen, så hon inte skulle komma tillbaka. Maja måste lägga en grimma på kvigan, som stod inne för kalvning, innan hon fick med henne ut. Hon kom dock ihåg att öppna för hönsen, så de i bästa fall kunde ta sig ut själva. Under tiden spred sig branden med våldsam fart på höskullen ovanför hennes huvud.
Rut fick en omöjlig order av sin bror innan han rusade ut: Ring efter brandkår´n! Telefonen var död, hon sprang så fort hon kunde till "grannas". Därifrån gick det att ringa. Att hon inte fick hjärtslag på kuppen är ett under.
Vi bodde i Älvkullen, ett par kilometer från Borg. Mamma, min syster och jag tog oss dit så fort vi kunde, när vi förstod vad som hänt. Vi möttes av kaos. Brandkåren var där, men lagår´n, logen och vagnslidret var redan nerbrunna. Vagnar, kärror, redskap, seldon, den fina 1800-talssläden, tröskverket – allt var borta. Nyfikna åskådare hade samlats och stod i klungor. Gårdens kvinnfolk grät och var förtvivlade, jag också, morbror var arg och förtvivlad. Branden innebar en stor ekonomisk förlust för honom. Det konstiga ordet underförsäkrad nämndes i tidningen dagen därpå.
Tiden läker alla sår, sägs det. Man rustade upp den gamla lilla lagår´n, som låg nära bostadshuset. Man sålde av några kor. Maja fick börja handmjölka igen. Sommaren därpå byggdes en ny, större lagård. Min pappa, Gustav Strand, som är snickare, ansvarade för bygget.
Jag växte upp, och lämnade min barndoms bygd. Olle och Maja stretade på med sitt jordbruk och sina djur. När hästen blev gammal och sjuk tog Olle med henne upp i skogen och sköt henne med geväret. Han hade grävt en grav åt henne i förväg. De sista korna skickades iväg till slakt år 1982.
Rut tillbringade sina sista år på Dagaborg i Björnlunda, där hon dog 2001. Olle dog 2005. När Maja blev ensam kvar flyttade hon till Liljedalshemmet i Gnesta. Hon dog där 2009.
Min kusin Annika Davidsson och hennes man Göran är i dag ägare till Borg. De har några får och höns. Odlingen består endast av hö och vall. Efter syskonens död har Göran renoverat det gamla bostadshuset med varsam hand. Det är nu är mycket fint och trivsamt.
Karin Ohlsson