Askes och svärmeri till Sara Lidman
SN:s recensent JanOlov Nyström tecknar ett minnesporträtt över författaren Sara Lidman som avled i torsdags, 80 år gammal.
Man saknar ju det återkommande. Som man saknar de telefonsamtal som inte kommer längre när de gamla tystnat. Man saknar de snabba replikerna, hugskotten som skjuter genom dagen som spjut mot himlen. Man saknar det mänskliga som de stora författarna utsträcker till alla som hör deras ord.
Den uppmärksamhet Sara Lidman väckte med sin debut med Tjärdalen 1953 är idag svår att förstå. Hennes namn for som en komet över den litterära himlen och de som inte förtjustes förbittrades, som några av kollegorna. Förläggarna föll på knä, upplagorna steg till det sagolika.
Fadern Andreas från Missenträsk i Västerbottens inland, modern Jenny från Antnäs utanför Luleå. Kustkultur mot inbyggarkultur, faderns milda förståelse och pratsamhet mot moderns oerhörda driftighet och flammande vrede, den som såg till att gården inte gick under i svält och svammel.
Hennes språk och stil höjde sig omedelbart till det höglitterära. Hon visade att skelleftebondskan minsann dög för att gestalta det allmänmänskliga. Det hade aldrig någon gjort tidigare, det folkliga hade antingen behandlats musealt eller revytokigt. Bakom sig hade hon korrespondensstudier, sanatorievistelser, brödskriverier och några vanliga jobb.
Hennes språk hade växt till sig i den talspråkliga kultur som ännu härskade i Missenträsk. Talekonsten var högt aktad i småbondesamhället och den lidmanska familjen led ständigt av denna ordslighet. Det högstämda lovprisandet liksom det vassa smädandet är delar av en föreställande konst, slipad till fulländning genom dialektens århundraden. Men lika viktigt var det bibliska arvet, byabönernas och postillornas bokspråk, den otvungna vardagssamvaron med profeterna och deras ord. Biblicismerna är täta som dialektismerna i Sara Lidmans verk.
Litteratur och engagemang. Med samma besatthet som hon format sina romaner och dess figurer, med samma besatthet och engagemang har hon stridit i tidens frågor. Ingenting halvt, ingenting delat, utan fullt ut och med allt ljus påkopplat.
Den morgon man vaknar och inte längre är förälskad är livet inte värt att leva, utbrast hon i en tv-intervju.
Vad det än gällde. Gruvarbetarnas arbetsvillkor, de svarta i apartheidtidens Sydafrika eller solidariteten med Vietnams folk. Allt detta har varit engagemang, samtidigt har det varit litteratur. Det är inte alltid självklart var liv slutar och litteratur börjar när det gäller Sara Lidman. När jag återläser Samtal i Hanoi (1966) eller Gruva (1968) måste jag medge en smula skam över minnets skumögdhet. Hur de böckerna svepte fram en gång, hur de fanns bland de verkligt avgörande skrifterna för en upprorisk ungdom som inte lärt sig lägga band på sin naturliga rättskänsla och solidaritet.
Jag har en by på hjärnan skriver Sara Lidman redan tidigt på 60-talet, en by som kräver sina berättelser. Denna besatthet fortsätter genom hela hennes skrivande gärning. De tidiga romanerna på femtiotalet, Järnbaneposet och de avslutande romanerna runt modern. Epos efter epos, ett Missenträsk rymmer all världens dramer och minnesrummet var stort i de gamla bondbyarna.
I Lifsens rot hinner hon upp sin moder, mejerskan, kraftmänniskan som Sara Adela fruktar så stort i sin barndom att hon inte skulle tveka att lägga sig ner och dö, om det inte vore för fadern. Jag tror den titeln kommer att räknas till hennes allra främsta. Om kvinnan någonsin är samhällsbyggare och bär upp världen, så är det i den romanen. Där är Guds vrede och Gud är en kvinna.
I allt hon företog sig fanns denna förmåga att uppfylla, att bestorma sina arenor. Ord som besegra eller tjusa räcker inte till, hon har samma ursinniga kraft som modern. Jag tror minsann att hon räddade världen från att gå under i svammel och idioti med sina blotta ord. Sara Lidman 19232004.
Så jobbar vi med nyheter