Att taga vara på sin broder
Göra opera av Torgny Lindgrens Hummelhonung? Först svindlar tanken som inför det omöjliga.
Vi möter bröderna Hadar och Olof som hatar livet ur varandra men som ändå är in i döden förbundna. En kvinna som inte ens har ett namn, och knappast ett eget liv heller, kommer till dem som barmhärtig samarit. Hon skriver annars på en bok om den helige Kristofer och går alltmer in i rollen som helgonlik hjälpare i detta triangeldrama.
Ty ett drama är det, med djupa bottnar åt det bibliska med Kain och Abel, Jakob och Esau, fastän brödernas skuld här är delad, samt en son som offrar sitt liv.
Allt ytligt är borta, bilen rostig, tv:n nedgrävd i potatislandet. Livet är reducerat till bittra minnen, sjukdom och överlevnad, med salt fläsk för Hadar, sötsaker för Olof.
Läsningen är obehaglig, äcklande, språket starkt, dialektfärgat, ålderdomligt.
Men för Carl Unander-Scharin har Hummelhonung gått att tonsätta. Tolv års musikstudier har han bakom sig liksom operan Tokfursten och Figurer i ett landskap, en sångcykel för radiomediet.
Djupa insikter visar han där i psykologi, sångrösternas möjligheter liksom elektronmusikens.
Här i Hummelhonung är uttrycket mer reducerat och långsamt, som ett oratorium, ibland nästan stillastående, när ensamma röster kommenteras av solistiskt stråk, blås, slagverk inklusive cimbalom och synt, inalles 14 instrument.
Ett fallande tema från Hadars cittra, ett stigande från Olofs munspel binder ihop.
Musiken är annars lättlyssnad men samtidigt starkt verkande med lite av Hindemiths kärvhet, Allan Petterssons stråksång och Ingvar Lidholms bedjande Kontakion.
På scenen är det också effektivt avskalat: brädgolv och gråa lådformationer, fängelsekänsla men alltför rent och föga av bokens stank och kroppsvätskor.
Bröderna är starkt gestaltade i sin olikhet. John Erik Eleby gör Hadar böjd, mekaniskt tassande, hårlös, magert döende i kräfta, ännu inte gammal. Lennart Stregård gör Olof till ett uppsvullnat monster med benlindor och vätskande blemmor, vars innehåll han suger i sig.
Kvinnan som stannar hos dem en hel vinter görs här yngre och vackrare än i boken och går i prästliknande manskostym. Katarina Nilsson hittar distansen i engagemanget och sjunger storartat.
Från de dödas rike, orkesterdiket, sjunger bröderna som unga samt deras gemensamma kvinna och dito son sina kommentarer till skeendet; både vackert och desperat känsloförstärkande från Staffan Alveteg, Niklas Björling, Lars Johansson, och Karin Frölén.
Värt att se och höra? Ja, för romanens skull och musikens. Och om du som barn upplevt en förfallen gubbe på sofflocket, spottande snus på tidningarna på golvet. Gubbar som ännu finns i folkhemmet. Liksom döendet.
Fride Jansson
Så jobbar vi med nyheter