Avancerad trio i ambitiöst program

Some Kind of Trio
Sång: Christine Ankarswärd
Cello: Andreas Josephson
Piano: Björn Jungner
Culturums övre foajé
Arr: Nyköpings Kammarmusikförening, Culturum, Studiefrämjandet
Visst lyser stjärnglansen runt de mest haussade svenska namnen, nationellt och internationellt. Men tänk också vilken bredd vi har i Musiksverige.
Här finns ju även de många välutbildade som är på gång, som med begåvning och tålmodigt arbete tar nya steg i sin utveckling. Och som på vägen låter oss musikälskare njuta av vad de har att ge.
Så tror jag man kan presentera gruppen Some Kind of Trio. Dess medlemmar möttes under en kammarmusikutbildning i Västerås och har sedan dess utvecklats till dagens mycket hörvärda ensemble.
I går eftermiddag framträdde de för en fängslad och ganska stor publik i Culturums övre foajé.
Musikkafé var den i sig trivsamma inramningen. Men första halvan av det ordet betonades i går. Överraskad eller besviken kan väl alltså bara den tänkas ha blivit som hade väntat sig musik av ett genomgående lättsammare slag.
Nu fanns här en hel del humor också liksom rejäl omväxling.
Men huvudintrycket blev ändå att vi mötte en avancerad trio som ville ge kvalitet och hade något nytt att komma med. Och som medvetet ställt samman nytt amerikanskt mot välkänt ryskt till ett fullmatat program.
Sångröst, piano och cello kan ju kombineras på många sätt. Mer ovanligt är alla tre samtidigt, men just det inledde och avslutade så som André Previn tänkt ut det.
Hans fyra sånger från 1995 till texter av Toni Morrison blev surrealistiskt kontrastrika: en själs bön om nåd à la Messiaens cellokantilena; högspänd atonalitet; tonmåleriskt fallande halvtoner för Medusas gröna hår; en kvinnas självrannsakan som slutar i lugn resignation.
Typiskt är kanske att just Previn nyligen gjorde opera av pjäsen Linje Lusta.
Så mycket enklare var då tonspråket i Previns Vocalise, tunnare, kärvare med ett uns av sötma. Och mycket vackert framförd, nästan i klass med Barbara Bonney och André Previn själv på skivan American Songs.
Humor och röstförvandlingar fick Christine Ankarswärd ge fina prov på i Madams 3 Callers av engelska Betty Roe, f 1930. Och Andreas Josephson fick ensam på cello pricka in kommentarer med tremolon, pizzikaton och glissandon. Roliga stycken, hörvärda igen.
Intressantast i text och musik blev ändå Dominick Argentos Six Elisabethan Songs, där sångröst och piano växlade mellan vårlig energi eller förälskelse och vinterns rastlösa sysslande å ena sidan: å den andra ångestfyllda drömmar och dödsfixering à la Salome följda av en avklarnad hymn. Utomordentligt!
Pianisten Björn Jungner verkade helt lugn och utmärkt förtrogen med alla svårigheter i sina noter, men fick också blomma ut mer i välljud i Rachmaninovs båda stycken för cello och piano, Danse orientale och Vocalise, den berömda, där Josephsons cello sjöng så vackert.
Alla tre tackade för sig med Griegs Solveigs Sang, svårmodigt men vackert.
Fride Jansson