Och som om nu inte repertoaren för gitarr skulle räcka har han ägnat tio år åt att arrangera och lära sig Bachs sex solostycken för soloviolin: tre fyrsatsiga sviter och tre partitor med stiliserade danser. Många har gjort det före honom för alla upptänkliga instrument, för denna musik hör i dag till den verkligt odödliga.
De väcktes till liv av Joseph Joachim på 1800-talet och har sedan varit hörnstenar i varje violinists repertoar eller i vart fall övningsstycken. För vissa delar är oändligt svårspelade.
Det är de uppenbarligen även på gitarr, men med intressanta skillnader, det framgick i lördags av sviten i g-moll och partitan i E-dur.
Skönklangen och allvaret i moll fungerade lika bra, och bastonerna i adagiot låg kvar, inte bara i minnet som det blir i de fugerade delarna på en fiol. Att spela legato och långa drillar är förstås svårare utan stråke, men Mats Bergstöm trollade med detta i sicilianan. Svårast att spela och komma ihåg var prestots pärlband av sextondelar, men gitarren har i vart fall fördelen av att ha greppband så det blir rena toner.
Mer åt det ojämna hållet blev E-durpartitan, som inte riktigt ville sitta på plats i minnet och där gitarren ibland kändes väl mycket som ett knäppinstrument. Men mäktigt lät det på ställen med brutna ackord på många strängar liksom ställena med terrassdynamik och med högerhanden olika nära stallet, vilket färgade klangen så spännande.
Svår att övertyga helt denna dag var jag också under den brasilianska delen. Mycket bra var den folkliga sviten av Villa-Lobos, men ännu lite mer temperament hade behövts, och så var det tyvärr en hel del smällande i dörrar runt omkring. Och transkriptionerna av Moraes, Jobim och Bonfá kändes inte helt färdiga.
Skönast tänkbara pärla fick avsluta: ”Så skimrande var aldrig havet”.